I början av 1970-talet uppmärksammades den framväxande amerikanska konservatismen i USA av författaren Bertil Häggman och statsvetaren Claes G Ryn. De publicerade 1971 boken ”Nykonservatismen i USA” vilken väckte häftig debatt. Den rosades i en rad borgerliga tidningar medan vänsterpressen riktade rasande angrepp mot den ”farliga nykonservatismen”. Boken recenserades bland annat i Intermediair, Svenska Dagbladet, av professor Herbert Tingsten i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Göteborgsposten, Nya Wermlandstidningen, Dagens Nyheter, Sundsvalls Tidning, Örebro-Kuriren, Barometern i Kalmar, Vestmanlands Läns Tidning och många fler. En mycket positiv recension publicerades av en av Danmarks ledande dagstidningar, Berlingske Tidende i Köpenhamn den 28 december 1971.
Svensk Tidskrift publicerade i nr 9/1971 en djuplodande artikel av universitetslektorn Birger Hagård, under många år en ledande moderatpolitiker. Snart ett halvsekel har gått sedan Häggman och Ryns bok utkom. I USA är konservatismen på nytt högaktuell men nu är det i stor utsträckning fråga om nationell konservatism, en reaktion mot den dominerande globalismen. Världsinbördeskriget publicerade nyligen en artikel om den sistnämnda konservatismen och har också i flera inlägg behandlat James Burnhams banbrytande böcker från andra världskriget och framåt.
Nedan återges ett avsnitt ur Hagårds recension i Svensk Tidskrift från 1971:
Mot bakgrund av den ideologiska debattens torftighet i landet och vänsteråskådningarnas dominans i massmedia föddes för ett par år sedan hos några yngre konservativa tanken att bilda en sammanslutning för att åstadkomma en konservativ renässans. Detta resulterade i en organisation, Konservativt Ideforum (KIF), som efter ett drygt år idag har förankring och studiegrupper på samtliga universitetsorter.
Det är inte en tillfällighet, att den första publikation, som utgivits av två av KIF:s initiativtagare, Claes G Ryn och Bertil Häggman, är en bok med titeln ”Nykonservatismen i USA” (Gebers 1971). Claes Ryn har tidigare varit stipendiat i USA, varvid han särskilt kom att intressera sig för nykonservatismen, och har nyligen återvänt till USA för att doktorera i statskunskap vid Louisiana State University. Bertil Häggman åter har liksom andra inom KIF under många år följt den konservativa idedebatten i USA.
Amerikansk nykonservatism
Den amerikanska nykonservatismen, som på 1950-talet visserligen bjöd åtskillig stimulans, har alltså nu kommit att i många hänseenden bli en ledstjärna även för svensk konservatism. Det finns anledning att skärskåda varför och i vilken utsträckning detta kommit att ske.
Alltsedan det amerikanska inbördeskriget fram till Roosevelteran på 1930-talet dominerade laissez-faire det politiska tänkandet i USA. Den nya liberalismen kom att kännetecknas av en stark förnuftstro, värderelativism och dragning mot centralism, en successiv ökning av presidentens och kongressens makt gentemot delstaterna. Liberalismen tror på genomgripande samhällsreformer. I icke ringa utsträckning har den åtskilligt gemensamt med det som i Europa kallas rätt och slätt socialism. Konservatismen åter har mycket mera gemensamt med kristendomen och den klassiska filosofien än med upplysningsfilosofin, liberalismens ankarfäste. De amerikanska nykonservativa betonar människans ofullkomlighet, omöjligheten att uppnå ett perfekt samhälle och menar, att den liberala kollektivismen leder till en absolut eller totalitär ”demokrati”.
Man framhåller främjandet av den individuella självuppfostran och den individuella sociala ansvarskänslan som något betydligt viktigare än kollektiva statliga åtgärder. Likaså avvisas helt den kollektivistiska jämlikhetsfilosofin. Den konstitutionella demokratin med dess checks and balances, en genomtänkt ansvars- och uppgiftsfördelning mellan olika organ, sätts i högsätet.
Det konservativa uppvaknandet i USA skedde på 1950-talet, då man i intellektuella kretsar blev varse varthän de kollektivistiska åtgärderna hotade att driva samhället. Russell Kirk, statsvetare med idehistorisk inriktning, är nykonservatismens kanske främste idegivare. Kirk uppfattar tillvaron som ett enda stort sammanhang, vilket bl a kommer till uttryck i den ofta citerade sentensen: ”Den sant konservative vet, att det ekonomiska problemet smälter samman med det politiska problemet, det politiska problemet med det etiska problemet och det etiska problemet med det religiösa problemet.”
Kirk är motståndare till allt vad som hör till kollektivismen och den ohöljda förnuftstron. Han har en stark förankring i det klassiska västerländska idealet. Traditionens betydelse framhävs, och Kirk tillkommer också äran att ha inspirerat till en omfattande forskning kring Edmund Burke. Jämlikhetssträvandena avvisas bestämt. Varje uniformering är av ondo. Det gäller inte att i första hand predika om rättigheter för den svage utan om skyldigheter för den starke. ”Människan skapades inte för jämlikhet utan för kampen uppåt från den råa naturen hän mot den värld, som inte är jordisk. Rättvisans princip är som en följd härav inte slaveri under enhetliga levnadsförhållanden utan befrielse från godtyckliga inskränkningar i hennes rätt att vara sig själv.” Decentralisering blir ett ledmotiv. De små sociala enheterna måste vara utgångspunkten. Största möjliga frihet måste finnas för familjen, församlingar, skolor och föreningar.
Men Kirk är inte den ende inspiratören. En lång rad akademiker och andra intellektuella har inspirerat nykonservatismen. Dit hör t ex filosofiprofessorn Leo Strauss med sin kamp mot värderelativismen, James Burnham, som i liberalismen ser den västerländska civilisationens dödgrävare, Frank S Meyer och inte minst William Buckley. Den senare har som litteratör, TV-man och chefredaktör för National Review betytt mer än många andra. National Review är en central tidskrift för de nykonservativa strävandena och har blivit en publicistisk framgång, som från början tycktes osannolik. Han har utgivit en rad böcker. Den senaste, en samlingsvolym, bär betecknande titeln ”Did You Ever See A Dream Walking?”
Från att ha varit praktiskt taget en ropande röst i öknen har nykonservatismen i USA vuxit ut till en mäktig intellektuell och politisk rörelse, både i kvalitativt och kvantitativt hänseende långt överlägsen de vänsterströmningar som en godtrogen svensk publik till följd av svenska massmedias enögdhet antagligen tror dominerar den amerikanska debatten. Ryn och Häggman redogör ingående för nykonservatismens organisatoriska styrka och det inflytande, som den utövar över president Nixons administration.
Amerikansk konservatism och svensk
Den amerikanska nykonservatismen och den svenska har ett delvis olika utgångsläge. Medan den amerikanska konservatismen av tradition kan framhäva frihetsbegreppet, betyder förankringen i en socialkonservativ syn mycket i Sverige. Det konservativa tänkandet i Sverige kring sekelskiftet växte fram främst som en reaktion mot en krasst materialistisk liberalism och krävde statliga reformåtgärder. Den starka statsmakten var i denna
situation ett konservativt alternativ, varvid inte minst den tyska inspirationen betydde åtskilligt.
Frågan är dock, om inte denna socialkonservativa förankring i viss mån inneburit en förlamning. Visserligen har kritik riktats mot de kollektivistiska åtgärder, som företagits av socialdemokratin, men den starka statsmakten har ju inte stått helt i motsats till äldre konservativa strävanden. Kritiken har därför ofta blivit halvhjärtad. Kanske borde svensk konservatism nu frigöra sig från denna syn.
Även om man inte i princip motsätter sig statliga engagemang, borde det likväl kunna sägas, att Sverige har fått en alltför kraftig överdos. Åtgärderna i kollektivistisk riktning har gått alldeles för långt. I stället för att främja individens strävanden till självfullkomning hotar de att förkväva dem, och tendenserna att förvandla den svenska demokratin i totalitär och plebiscitär riktning är uppenbara. Högskattesamhället tvingar fram en ny massfattigdom och hotar att kväva initiativkraften hos folket. Vi har drabbats av ett lagstiftningsraseri, som har föga gehör i det allmänna rättsmedvetandet.
Liksom de amerikanska nykonservativa trots olika ideologiskt utgångsläge allierar sig med de s k libertarianerna, kan det på allvar ifrågasättas, om inte också för svensk konservatism frihetsbegreppet måste sättas i centrum. Det behövs balans, och under de närmaste decennierna borde därför med bestämdhet hävdas, att de flesta lagar, som inskränker den enskilde individens frihet är av ondo. Det borde vara viktigare att upphäva lagar än att stifta nya. Hellre än att traska en bit bakefter socialdemokraterna och andra ivrare för ökad kollektivisering borde en målsättning för svensk konservatism vara att på allvar säga nej och i stället skjuta in sig på myten om välfärdssamhället. Kanske kan den nödvändiga balansen ha uppnåtts efter 20-30 år, och då är det dags att på nytt ställa frågan, om möjligtvis friheten är för stor för den enskilde individen.
Men i dagens läge måste återställandet av friheten för den enskilde vara det centrala. Liksom för de amerikanska nykonservativa är decentraliseringen en princip, som även i Sverige bör sättas i högsätet. I USA är det främst fråga om att återställa balansen mellan delstaterna och den federala administrationen. I Sverige har centralismen brett ut sig på såväl det statliga och kommunala som på det fackliga området. Det talas vackra ord om ”närdemokrati”, medinflytande etc, men de åtgärder som föreslås för att råda bot på det onda ligger i regel inom centralismens ram.
Vad som behövs är genomgripande åtgärder för att frånta de centrala organen en rad befogenheter och återställa självständigheten för de många celler, som samhället är uppbyggt av: kommuner, församlingar, familjen, skolan. Just på skolområdet borde mycket kunna göras – med rätt för privata skolor att etablera sig och konkurrera på lika villkor med det allmänna skolväsendet. Som ett motargument brukar ibland hävdas, att en decentralisering skulle leda till minskad effektivitet. Detta kan betvivlas, men även om så vore, finns det anledning att utropa: hellre större mänsklighet än ökad effektivitet till varje pris.
Människan i samhället
Ett väsentligt område för den amerikanska nykonservatismen är som vi sett framhävandet av traditionens betydelse och i samband därmed människans ofullkomlighet men också hennes strävanden som andlig varelse. Detta är kvintessensen i klassiskt västerländskt tänkande och även det enda alternativet till den liberal-socialistiska materialismen. Människan är inte bara en homo economicus. Hon har en högre bestämning, alldeles oavsett i vilken klädedräkt man vill skruda hennes etiska mål. Att ge varje människa möjlighet att utveckla det goda i sin natur och nå fram till största tänkbara självfullkomning måste vara centralt också för svensk konservatism. Detta manar till kamp mot den materialistiska självgodheten och den utarmning av människan, som jämlikhetsmyten leder till. Det vittnar om en otrolig brist på ideologisk förankring, när moderata politiker jamar med i jämlikhetskören. I stället bör med eftertryck framhållas, att människorna dessbättre inte är lika och aldrig kan bli det. Att låta envar utveckla det bästa i sin natur framhäver människans innersta behov och står i bjärt kontrast till den konformism och det tvång, som den uniformerade jämlikheten innebär.
Suum cuique, åt var och en hans eget! Denna redan av Platon myntade princip är den enda ledstjärna, som kan höja människonaturen. Ett annat område, där det finns skäl att instämma med den amerikanska nykonservatismen, är dess antikommunism. I motsats till liberalismen och socialismen intar kampen mot kommunistisk aggression i alla dess olika former en framträdande plats för de konservativa. Detta innebär också ett aktivt stöd till alla rörelser på olika håll i världen, som bekämpar kommunismen. Det finns skäl att komma ihåg, att hittills har inte något land, som förslavats av kommunisterna, lyckats återvinna sin frihet.
Även om det finns en rad nyansskillnader mellan svensk •och europeisk konservatism å ena sidan och den amerikanska nykonservatismen å den andra, är det dock långt mera som förenar än som skiljer. Till detta kommer också, att den amerikanska nykonservatismen utgör ett manande exempel. Från ett totalt underläge har den steg för steg vunnit ökad terräng och utgör idag ett realistiskt alternativ för många amerikaner. Detta inger förhoppningar inte minst för Sverige, där en konservativ syn under de senaste decennierna inte har haft stora möjligheter att göra sig gällande. Det finns anledning att tro att den amerikanska nykonservatismen i fortsättningen kan komma att få en ökad betydelse för den svenska konservatismens •utveckling. Den kan vara det salt, som så länge behövts.