SVENSK BISKOP STÖDDE DDR-REGIMEN

Den tidigare kyrkoherden i Horreds församling, Anders Brogren, har i Svensk Pastoralskrift nr 3/2013 publicerat en intressant artikel om biskop Lars Carlzon och hans hållning till diktaturen DDR. Carlzons ordförandeskap för Förbundet för förbindelser med Tyska Demokratiska Republiken är ju omdiskuterat. Här nedan utdrag ur artikeln:

Det finns vänskapsföreningar för dem som intresserar sig för ett visst land. Under det kalla kriget blev sådana föreningar särskilt viktiga för de kommunistiska staterna. Stor blev därför förvåningen när det efter Berlinmurens fall uppdagades att den pensionerade Stockholmsbiskopen Lars Carlzon var ordförande i Förbundet för förbindelser med Tyska Demokratiska Republiken.

Biskop Carlzons engagemang för diktaturregimen väcker många frågor.

Hur kunde en svensk biskop vilja representera en så rutten regim? Hur kunde han blunda och låtsas att allt stod väl till? Som ordförande i föreningen legitimerade han ju det som pågick i »arbetare- och bondestaten».

Måste inte Carlzon som ordförande i vänskapsföreningen anses ha representerat regimen i Östberlin och därmed legitimerat den?

Lars Carlzon dog 2004 och kan han inte längre ge sin bild av saken. Emellertid finns en annan möjlighet, nämligen att ta reda på vad Carlzon sagt och skrivit i SVERIGE-DDR Medlemsblad, utgivet av Förbundet för förbindelser med Tyska Demokratiska Republiken.

I nr.3/1986 inför Erich Honeckers statsbesök i Sverige ombads bl.a. förre ärkebiskopen Olof Sundby samt Lars Carlzon att svara på några frågor. Båda betonar fredsfrågan. Carlzon anser det vara viktigt för freden att det byggs broar av vänskap mellan DDR och oss.

I april 1987 höll vänskapsföreningen förbundsstämma i Stockholm, varvid eldsjälen Stellan Arvidson avgick som ordförande. Arvidson hade bl.a. varit riksdagsman (S) samt sekreterare i 1946 års skolkommission och betraktas som den svenska grundskolans fader. Han var även aktiv i Förbundet Sverige-Sovjetunionen samt i de av Sovjetunionen styrda Svenska Fredskommittén och Världsfredsrådet. (Se vidare Birgitta Almgren, Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949-1990, sid. 406 ff.) Arvidson var aktiv ateist och gav gärna uttryck åt sin åskådning i diktens form. I den på sin mycket uppmärksammade Ateistens handbok (1964) skrev Arvidson kapitlet om kristendomen och skolan. I Stasiarkiven finns en rapport till DDR:s politbyrå som beskriver Arvidsons övertygelse att läroböckerna var viktiga för ateistisk skolning i den statliga religionsundervisningen. I DDR ansågs Arvidson vara expert på ateistisk fostran. Därför måste ett och annat ögonbryn ha höjts då han som ordförande efterträddes av en biskop i Svenska kyrkan, nämligen Lars Carlzon. Naturligtvis var beslutet i realiteten fattat i Berlin och därmed även förankrat i Moskva. En praktisk omständighet var att Arvidson och Carlzon bodde mitt emot varandra vid samma gata på Kungsholmen (Sveriges dödbok 1901-2009).

I en presentation av den nye ordföranden skriver Britta Stenholm (Arvidsons sambo) bl.a.: »Han har medverkat till att sprida en riktig bild av kyrkans ställning i DDR, av dess fredsarbete och av det förnämliga arbete som där läggs ned på att restaurera de gamla kyrkor och katedraler som förstördes under kriget.»

På tidningens ledarplats skriver den nyvalde ordföranden:

– Jag är övertygad att vi här alltfort har en stor och viktig uppgift som står i fredens tjänst genom att främja vänskapen mellan våra två folk och bygga en grund av förtroende mellan våra nationer.

I februari 1988 utgick en appell från Erich Honecker med inbjudan till en världskonferens i Berlin den 20–22 juni om fortsatt arbete för en kärnvapenfri och fredlig värld. Styrelsen för Förbundet Sverige-DDR beslöt att skicka brev till statsminister Ingvar Carlsson, till regeringen i övrigt samt till riksdagens ledamöter och vädja om stöd för Erich Honeckers initiativ. Förbundets ordförande Lars Carlzon skriver i detta brev:

– Det hör till rutinerna på vissa håll i vårt land att ifrågasätta ärligheten i DDRs fredsappeller. Man insinuerar därvid att allt tal om nedrustning och fred bara är försåtlig propaganda, när det kommer från DDR. »Tro dom inte!» utropade en av dessa misstrogna från en talarstol här i Stockholm ganska nyligen. Var och en som försöker erinra sig vad det tyska folket lidit under de två världskrigen och hur DDRs utveckling mot ett välfärdsland försenats och försvårats genom den enorma skadegörelse som drabbade landet under andra världskriget borde lätt kunna förstå att det finns en mycket djupt rotad fredslängtan i detta folk.

Efter att ha citerat Honeckers inbjudan anför Carlzon att man från förbundets sida självfallet kommer att stödja detta viktiga initiativ. »Men därutöver är det angeläget att var och en av oss utnyttjar sina möjligheter att stöta på inom organisationer och grupper, så att initiativet blir känt och inbjudan ger resultat.»

Om det svenska deltagandet i Honeckers fredskonferens skriver Birgitta Almgren (a.a., sid.134 f):

– Det var uppen¬barligen av stor vikt för DDR att få grepp om den svenska opinionen. Vid fredskonferensen i Berlin exempelvis hade Sveriges delegat inte fått hålla det tal som han förberett. Det hade nämligen upptäckts när talet skulle översättas till tyska att delegaten tänkt föreslå att muren i Berlin skulle avskaffas med hänvisning till Helsingforsavtalets principer från 1975. Men detta stoppades och han fick inte hålla sitt tal. – När arrangörerna i Östberlin insåg vad han skulle säga, blev han helt enkelt bortplockad från talarlistan. Intressant är i vilket sammanhang som tidskriften sedan bäddar in denna intervju: I samma nummer av tidskriften [Sverige-DDR Medlemsblad 3/1988] intervjuas även biskop Lars Carlzon, ordförande i Förbundet Sverige-DDR, som också deltog i konferensen. Biskop Carlzon gör allt för att tona ner händelsen och framhåller hur det i Ber¬lin argumenterades och diskuterades »fullständigt fritt» på ett mycket »konstruktivt sätt».

I oktober 1989 firade DDR sitt 40-årsjubileum. Nr.3 av medlemsbladet var fyllt av hyllningsartiklar. Föga anande man att detta nummer skulle bli föreningens sista. Ordförande Carlzon hade en lång ledare, som huvudsakligen handlade om freden. Carlzon lyfte fram DDR:s »mycket envisa och målmedvetna arbete på att öka säkerheten i Europa och i världen i sin helhet». Sedan berättade han, inte utan stolthet, att han haft förmånen att som ensam svensk representant få delta i en internationell säkerhetskonferens som hölls i Berlin i slutet av juni som en uppföljning av föregående års konferens om kärnvapenfria zoner.

– Eftersom jag sedan flera år tillbaka är ledamot av »Nordiskt forum för säkerhetspolitik» som ju speciellt inriktat sig på att få Norden erkänt som en kärnvapenfri zon och i de sammanhangen kommit att deltaga i olika konferenser och samlingar kring de här frågorna, anser jag mig ha rikligt jämförelsematerial, när jag säger att Berlin-konferenserna legat på en mycket hög nivå, både när det gäller det substantiella innehållet och representativiteten vad beträffar deltagarna.

Det är ingen tvekan om att fredskämpen Carlzon kände sig betydelsefull. Lika lite som någon annan anade han att inom några månader skulle muren falla och fredsfrågan få sin lösning genom att Warszawapakten upphörde.

Med händelserna på avstånd kan man inte annat än skaka på huvudet åt Lars Carlzons naivitet. Man frestas använda en viss beteckning som sägs ha Lenin som upphov. Förstod inte Carlzon att han i skuggan av Warszawapaktens SS 20-robotar var ett verktyg för Pax Sowjetica?

Carlzon hade även kontakter med den sovjetstödda Kristna Fredskongressen i Prag.

Carlzon var ett fynd som »dörröppnare» åt den annars misskända DDR-regimen. Det gick ut order om att han vid sina besök i DDR skulle beredas ett »hövligt mottagande» i passkontrollen och tullen. DDR-vännerna vakade över sitt guldägg och ordnade intressanta program för honom. Frågan är hur mycket han i den positionen kunde uträtta för förföljda kristna. I praktiken kunde han ju bara umgås med de kyrkliga ledare som själva var styrda av regimen.

Socialdemokrat var han sedan länge. Vid denna tid med Palme som partiordförande ansågs det progressivt att tillhöra den fållan. Det var på vänstervågens tid. Carlzon brukade delta i demonstrationståget på första maj och fick tillfälle ett fredstala på Norra Bantorget. Något sådant gjorde ingen annan av biskopskollegerna. Men inte nog med detta. Jan-Olof Johansson skriver i minnesteckningen vid prästmötet i Växjö 2005:

– Han la sig raklång på Sergels torg i protest mot USA:s inblandning i El Salvador. Den gula knappen »Atomkraft – nej tack» bar han med självklarhet.

Så blev det 1990. DDR höll på att upplösas. Lars Carlzon stod bland pärmar och arkivkartonger med den föga avundsvärda uppgiften att avveckla sin vänskapsförening. Hur kunde han råka så illa ut? Var det för att han var en godtrogen idealist som ville profilera sig? I vilket fall som helst är han ett varnande exempel.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: