FINLAND MÅSTE VÄDRA UT KGB-INFORMANTERNA

Svenska Dagbladet publicerade den 5 september 2015 en artikel av Patrik Gayer om behovet i Finland av att göra upp med det förflutna. Kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps gjorde många av de tidigare ockuperade central- och östeuropeiska länderna systematiskt upp med sin historia. Med så kallade lustrationslagar öppnade man upp vem som samarbetat med Stasi eller KGB. Det är dags att Finland gör detsamma. Utdrag nedan:

I Finland hade vi inte det problemet. Vi lyckades bevara vår självständighet under Kalla kriget…1948 slöt vi Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet (VSB) med Stalins Sovjetunion. Ett avtal som bland annat begränsade storleken på vår försvarsmakt.

Under hela Kalla kriget var Sovjetunionens inflytande över Finlands inrikespolitik omfattande. Innan regeringar bildades granskades sammansättningen med vår östra granne. Så vanligt var det att ledande politiker hade regelbundna möten på den sovjetiska ambassaden att gatan där ambassaden ligger i folkmun var synonym med ambassaden. Det var en självklarhet att vissa ärenden måste ”kollas med Fabriksgatan”.

De var – och är eventuellt än idag – opinionsledare. Men deras kontakter till underrättelseorganisationerna på andra sidan järnridån har aldrig behandlats offentligt.

Den officiella sanningen är än idag att Finlands eftergiftspolitik, det som västtyskarna nedlåtande döpte till finlandisering, var nödvändig.

Till en viss mån stämmer det att eftergifterna var nödvändiga. Efter krigen var vi ett fattigt land med en kraftigt decimerad försvarsmakt. Vårt utrikespolitiska handlingsutrymme var begränsat.

Finlands oförmåga att ifrågasätta den officiella sanningen har tyvärr också inneburit att vi aldrig gjort upp med vår historia. Under de sista årtiondena av Kalla kriget var kontakterna mellan Sovjetunionen och finska politiker och tjänstemän vardagliga. Många av dessa personer innehade också efter Kalla kriget ledande positioner i det finska samhället. De var – och är eventuellt än idag – opinionsledare. Men deras kontakter till underrättelseorganisationerna på andra sidan järnridån har aldrig behandlats offentligt. Förutom vissa enstaka fall har diskussionen tystats ner.

I Finland tycks vi vara oförmögna att sakligt diskutera säkerhetspolitik. Eftersom utrikes- och säkerhetspolitik de senaste 25 åren fallit långt ner på den politiska agendan har inte diskussionen gått framåt.

Problemet är naturligtvis att Ryssland idag olagligt annekterat Krimhalvön och bedriver ett de facto aggressionskrig i östra Ukraina. Finlands officiella linje angående kriget i Ukraina har hållit streck med EU. Rysslands handlingar i Ukraina har villkorslöst fördömts. Väl så.

Som vi vet har världen förändrats mycket sedan Kalla krigets slut. I motsats till Sovjetunionen är Ryssland inte en global supermakt, utan snarare en regional stormakt. Finland är såväl politiskt som ekonomiskt djupt integrerat i väst. Vi är EU-medlemmar, euron är vår valuta, och våra främsta handelspartners befinner sig i EU. Idag är vi, trots att den relikartade presidentinstitutionen ännu existerar, en modern demokrati och rättsstat med stabila institutioner. Idag har vi verkliga säkerhetspolitiska alternativ och ett samhälle som är stabilt nog att tåla en diskussion om alternativen.

Men innan vi öppnar arkiven,…innan vi gör upp med vår inte alltid särskilt smickrande historia och genomgår en kollektiv självrannsakan, kommer vi inte att kunna föra en mogen diskussion om våra säkerhetspolitiska alternativ. En diskussion som påverkar hela Östersjö-områdets säkerhet och som i dagens läge borde vara högst på agendan.

PATRIK GAYER är tidigare politisk sakkunnig hos finländske försvarsministern Carl Haglund.

Kommentar: Gayers artikel är betydelsefull. Finland är det land som varit sämst inom EU på att öppna arkiven och avslöja de finska landsförrädare, som under det kalla kriget samarbetade med KGB och östtyska Stasi. Sverige ligger näst sämst till inom EU. Förklaringen till att Finland och Sverige har “officiella sanningar” som inte får ifrågasättas om det kalla kriget är att bägge länderna stod utanför motståndet mot kommunismen. I Finland var det nästan omöjligt att vara antikommunist under det kalla kriget. Situationen var något bättre i Sverige men borgerliga antikommunister registrerades och övervakades av Säkerhetspolisen. Varken Finland eller Sverige har gjort upp med sitt förflutna under det kalla kriget. Det är dags att arkiven öppnas så att man även i dessa länder får veta vilka de var som samarbetade på underrättelseområdet med det totalitära Sovjetunionen och skräckregimen i Östtyskland.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: