SVENSKT BISTÅND (S) TILL KOMMUNISTDIKTATURER – FALLET NICARAGUA

Under det kalla kriget satsade Sverige på omfattande bistånd till kommunistiska diktaturer. Här skall enbart beröras biståndet till Ortegaregimen under 1980-talet. Nicaragua är det till ytan största landet i Centralamerika. Det styrdes länge av en diktator, som störtades av Frento Sandinista Liberacion National (FSLN) i juli 1979. När FSLN tog makten lovade partiet att ta hänsyn till privat ägande och hålla allmänna, fria val. I stället valde sandinisterna att bygga upp ett politiskt system byggt på öststatsmodell med förstatligad ekonomi.

I början av 1980-talet inleddes en väpnad frihetskamp mot diktaturen i Managua. Den första moståndsgruppen leddes av Fernando Chamorro. Nicaraguanska demokratiska unionen (UDN) hade en militär gren, Nicaraguanska revolutionära väpnade styrkorna (FARN). Senare bildades en koalition av motståndsrörelser (Fuerza Democratica Nicaraguense (FDN). Bland ledarna för koalitionen fanns Edgar Chamorro. Enrique Bermudez och Adolfo Calero. Det bildades också indianska och svarta motståndsrörelser mot regimen.

Den moderate riksdagsmannen Birger Hagård tog i en motion 1985/86:0214 upp frågan om motiven för det socialdemokratiska biståndet till diktaturen i Managua. Hagård konstaterade inledningsvis att Sverige sedan 1980-talets början skänkt den sandinistiska regimen 405 miljoner kr. Det konstaterades också att en av huvudorsakerna till biståndet var den ideologiska värdegemenskap som rådde mellan sandinisterna och den svenska socialdemokratin. Det var nu dags, anförde Birger Hagård i motionen, att ompröva den svenska hjälpen.

Det var inte som (s) påstod att de marxistiska dragen i det sandinistiska styret var ytliga och det fanns en dold vilja till reformsocialism av nordisk modell. Det kunde med fog hävdas att sandinismens marxistisk-leninistiska prägel var möjlig att urskilja redan före 1979 års maktövertagande. Man kan till exempel studera den marxist-leninistiska fraktionens deklaration från 1969. vari talas om nationalisering av egendom och om vikten att skapa en ideologisk enhet av de centralamerikanska folken. De sex årens sandiniststyre hade vidare visat tydliga överensstämmelser med tidigare kommunistiska maktövertaganden och metoder för maktkonsolidering att rörelsens icke-reformistiska karaktär får anses belagd.

l augusti 1981 uttalade sandinistledaren Humberto Ortega: “Marxismen-leninismen är den vetenskapliga doktrin som vägleder vår revolution … Vår politiska styrka är sandinismen och vår doktrin är marxismen-leninismen.” (Nicaragua: The Stolen Revolution. s. 4).

Här skall det hävdas att den sandinistiska regimens innebörd från början varit att söka anknytning till östs politiska system. Denna ståndpunkt innebär också i huvudsak ett tillbakavisande av tesen att Nicaragua genom USA:s fientliga attityd skulle som enda utväg ha tvingats “i armarna på öst”. Det är viktigt att ta avstånd från denna tes. då den är en avgörande förutsättning för Sveriges hjälp, som hävdas bidra till att frigöra Nicaragua från denna påtvingade östanknytning. Det rörde sig i Nicaragua om en medveten sovjetisering.

Som contraledaren Alfonso Robelo sagt: “Man måste inse att Nicaragua har ingen nationell arme; det har en partiarme. Det har ingen nationell politik: det har en partipolitik. Det har inget nationellt flygvapen; det har ett partivapen”. (Whelan & Bozell: Catastrophe in the Caribbean, s. 57.). Nicaragua var ett land där sandinistpartiet spelade en ledande roll.

Ett viktigt inslag i Nicaraguas diktatur var den hemliga polisen uppbyggd efter Sovjetmodell. DGSE. Inrättades strax efter det sandinistiska maktövertagandet 1979 och byggdes därefter kraftigt ut. Det har framkommit att DGSE:s chef, Lenin Cerna, haft ett långvarigt samarbete med Cubas säkerhetspolis DGI. Under DGSE lyder ett antal fängelser och läger av vilka vissa är offentligt kända. Flera rapporter om tortyr och andra förnedrande förhör metoder har avgivits av f. d. fångar eller arresterade som förts till dessa fängelser. En av dc viktigaste DGSE-avdelningarna. F-4. söker t. ex. penetrera oberoende institutioner som den katolska kyrkan, oppositionspartierna och icke-sandinistiska fackföreningar, arbetsgivarorganisationerna och pressen. F-4 har kallats sandinisternas mäktigaste desinformationsredskap. Man strävar bl. a. efter att placera för regimen fördelaktigt material i utländsk press. Det som i dag återtår av den fria samhällssektorn i Nicaragua var hårt övervakat. främst av den s. k. avdelning F-5 inom DGSE. Telefonavlyssning sköts av F-6, kontraspionage av F-7 och massorganisationerna av F-8 (denna stod bl. a. bakom häcklandet av påven vid dennes besök i Managua 1983). En relativt ny avdelning. F-16. har ansvar för omflyttningen av bönder från de områden där Contras opererar. Enligt rapporter från DGSE-avhoppare skulle mer än 2 000 nicaraguaner sedan revolutionen ha mördats på order från inrikesministeriet under vilket DGSE sorterar. Enligt den s. k. oberoende kommissionen för mänskliga rättigheter (som bildades för att dokumentera brott mot de mänskliga rättigheterna under Somoza-tiden) har totalt 342 fångar försvunnit. Dessa försvinnanden kan inte, varken de tillfälliga eller permanenta, förklaras som uttryck för en enkel administrativ ineffektivitet

Ett uttalande av Roger Reed. tidigare forskningschef vid the Council for lntcr-American Security. kan sammanfatta lägct för dc mänskliga rättigheterna i Nicaragua: “‘I dagens Nicaragua finns det inga rättigheter, vare sig mänskliga eller andra . … Det finns ingen strejkrätt. ingen rätt till habeas corpus, ingen mötesfrihet, ingen rätt för politiska partier att hålla offentliga möten. Kravet på fullmakt för att tränga in i och undersöka privata hem avskaffades för över ett år sedan.” (Ur Whelan & Bozell, s. 55f. )
Då det gäller media skaffade sig sandinisterna redan från början avgörande kontroll över alla TV-program liksom över de flesta radiostationer.

Redan 1981 tillkännagav sandinistregeringen att man ämnade bygga ut armen till 30 000 man. Det blev så småningom närmare 100 000 man med stöd av den sovjetiska diktaturen och andra länder. Många tecken tydde på att sandinisterna siktade på att skapa en betydligt större arme. Detta bör jämföras med att landets totala befolkning år 2.5 miljoner människor.

Under sandiniststyret byggdes över 30 nya militärbaser. Stridsvagnar, pansarfordon och helikoptrar har förts in i landet. Det beräknades att åtminstone 40 procent av BNP gick till upprustningsändamål. 1981 uppskattades kostnaden för militariseringen enbart detta år uppgå till minst 1OO miljoner dollar, i runda tal 300 dollar per hushåll. Under första halvåret 1985 beräknades inskeppningstakten vara densamma som under 1984, då 37 östfartyg förde in sam sammanlagt 18 000 ton militär materiel i landet. Denna militära upprustningen hade inte varit möjlig utan såväl import av utrustning som omfattande konsultation från bl. a. Cuba. Sovjetunionen. Bulgarien och Tjeckoslovakien. De kubanska militära rådgivarnas antal uppskattades till minst 2 000. Det bör betonas att samarbetet med Kuba startade redan före 1979. då en så kallad “internationell brigad” slogs för sandinisterna. President Daniel Ortega och inrikesminister Tomas Borge Martinez hade kubansk utbildning. I juli 1979 anlände en ledande kubansk expert på “undergrävande verksamhet”, Julian L6pez Diaz, i Nicaragua för att tjänstgöra som sandinisternas huvudrådgivare. Han blev senare kubansk ambassadör i Managua. Den kubanska inblandningen har därefter fördjupats. l Sverige är det t.ex. föga känt att en hög kubansk officer, general Arnaldo Och6a Sanchez, som bl. a. övervakat den kubanska närvaron i Angola (ett land där både Östtyskland och Kuba hade egna Afrikakårer till stöd för regimen i Luanda och ett land där kommunistregimen mottog ett omfattande svenskt bistånd) och i det då kommunistiska Etiopien.

Utåt har det svenska biståndet till kommunistregimer under det kalla kriget alltid försvarats av (s). Samtidigt påstår SAP sig vara Sveriges främsta förkämpe för mänskliga rättigheter. Det kan sägas vara samma dubbla budskap som i försvarsfrågan. Politiskt var det upprepade knäfall för den sovjetiska diktaturen. I det fördolda samarbetade man med NATO under det kalla kriget.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: