VARFÖR UTEBLEV UPPGÖRELSEN MED KOMMUNISMEN I SVERIGE EFTER BERLINMURENS FALL?

I mars 2017 publicerades en betydelsefull svensk akademisk avhandling : ”Det omstridda arvet – Den kommunistiska erfarenheten i dansk och svensk historiekultur” av Valter Lundell (Lunds universitet). Författaren tar där bland annat upp en väsentlig fråga, nämligen den socialdemokratiska åsiktselitens och vänstermedias framgångsrika försvar för kommunismen. I svensk historiekultur har nazism och kommunism helt olika ställning. Sverige har inte med någon större entusiasm stött EU:s beslut att göra dagen för undertecknande av Molotov-Ribbentrop-pakten till minnesdag för kommunismens och nazismens offer. Nedan några utdrag ur Lundells avhandling:

Det [fanns] en idé [om kommunismen] inom socialdemokratin och den påverkade den riktning svensk utrikespolitik fick under kalla kriget. När det året efter inrättandet av Levande historia och lanserandet av upplysningskampanjen om förintelsen av moderaterna föreslogs en motsvarande kampanj om kommunismen, tillbakavisades en sådan av den socialdemokratiska vice statsministern Lena Hjelm-Wallén. Hon tog i en intervju något senare vidare avstånd från en jämförelse mellan nazism och kommunism med motiveringen att det bakom kommunismens offer inte låg någon intention. [Detta] uttalande kan tolkas som en uppfattning om sovjetterrorn som något mindre ont än vad som hände under nazismen, eftersom denna terror ses som ”en oavsiktlig följd av en i grunden god kommunistisk idé”.

Kristian Gerner har skrivit om denna …idés avgörande påverkan på svensk socialdemokrati, vilket han menar ledde till vanföreställningar om Sovjetunionen och andra kommunistiska stater och hade långtgående konsekvenser för svensk utrikespolitik under kalla kriget. Kim Salomon tar också fasta på denna idés räckvidd, då han i en text om den kommunistiska utopin och med referenser till debatten i Danmark och Sverige hävdar att det finns en allmän uppfattning om kommunismens goda intentioner, ”forankret i et liberalt og socialdemokratisk establishment”. Om kommunismen är en god idé, finns det rimligtvis inga kommunistiska förövare och heller ingen anledning att reflektera över skuld och uppgörelse. Inte minst har denna inställning varit förhärskande hos kommunisterna.

En … anledning till en bristande uppgörelse skulle [också]kunna vara att bärande delar i det moderna projektet i Sverige, i det svenska välfärdssystemet eller i det som med en samlingsbeteckning brukar kallas den svenska modellen eller folkhemmet, helt enkelt hör till samma föreställningssfär som kommunismen. Det har handlat om en upplysningsbaserad övertygelse att med rationella, vetenskapliga metoder uppifrån styra samhällsutvecklingen genom högt skattetryck för att kunna fördela resurserna och på så sätt garantera medborgarna frihet, jämlikhet och trygghet. Många av 1990-talets debatter associerade förvisso denna rationella välfärdsstats verkliga eller påstådda skuggsidor med idéer ur den nazistiska föreställningsvärlden, men då var det samtidigt tydligt att det handlade om vad som uppfattades som det potentiellt onda i folkhemmet. Mycket av det som förknippas med folkhemmet betraktas nog ändå som något gott, såsom välfärd och jämlikhet. Om kommunismen nu betraktas som en god idé just på grund av det som gör att folkhemmet betraktas som gott, skulle det kunna förklara motståndet mot en grundlig uppgörelse med kommunismen; det skulle nämligen innebära en omprövning av grundvalarna för det egna samhället.

En [annan] anledning till utebliven uppgörelse [med kommunismen] skulle kunna vara det svenska utanförskapet, att Sverige som alliansfritt och neutralt land stod utanför 1900-talets krig och massvåld. Det förklarar emellertid inte varför Sverige skulle ta på sig så stor skuld för nazismen och förintelsen…Kristian Gerner har för kommunismens vidkommande lyft fram några sådana konsekvenser, då han bland annat har pekat på hur den inflytelserika socialdemokratiska omvärldsanalysen förmedlade en skev och idylliserande bild av sovjetkommunismen, vilket både påverkade många svenskars uppfattning om kommunismen och ledde till att de förtryckta människor i sovjetblocket som kämpade för bättre villkor fick mindre stöd. Aryo Makko har visat att Sverige, trots sitt rykte som stormaktskritiker och förkämpe för utsatta folks rättigheter, verkade passivt i frågan om mänskliga rättigheter i östblocket under den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) 1973–75, vilken resulterade i Helsingforsdeklarationen, som har förts fram som en viktig orsak till kommunismens och Sovjetimperiets sammanbrott. Anledningen till oviljan att driva frågan om rättigheter för människor i öst ska ha varit att man inte ville ”pressa Sovjet för mycket kring dessa frågor”…Det går alltså att peka på att högt uppsatta politiker liksom diverse inflytelserika opinionsbildare, även utanför kommunisternas krets, på olika sätt legitimerade de kommunistiska diktaturerna i öst. Att kommunisterna i Sverige legitimerade regimerna är kanske inte så förvånande, inte heller att det främst är mot dessa som krav har riktats på uppgörelse. Kommunisterna har haft säte i svenska riksdagen och kunnat påverka uppfattningen om de kommunistiska regimerna.

Advertisements

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


%d bloggers like this: