Archive for July, 2019


July 30, 2019

New York Post on June 1, 2019, published an article by US China expert Steven W. Mosher on the brutal China organ harvesting for profit. The world is beginning to understand that transplants in China are costing human lives – every time. Excerpts below:

Zheng Qiaozhi — we will call him George — still has nightmares. He was interning at China’s Shenyang Army General Hospital when he was drafted to be part of an organ-harvesting team.

The prisoner was brought in, tied hand and foot, but very much alive. The army doctor in charge sliced him open from chest to belly button and exposed his two kidneys. “Cut the veins and arteries,” he told his shocked intern. George did as he was told. Blood spurted everywhere.

The kidneys were placed in an organ-transplant container.

Then the doctor ordered George to remove the man’s eyeballs. Hearing that, the dying prisoner gave him a look of sheer terror, and George froze. “I can’t do it,” he told the doctor, who then quickly scooped out the man’s eyeballs himself.

George was so unnerved by what he had seen that he soon quit his job at the hospital and returned home. Later, afraid that he might be the next victim of China’s forced organ-transplant business, he fled to Canada and assumed a new identity.

First-person accounts like George’s are understandably rare.

Experts estimate that between 60,000 and 100,000 organs are transplanted annually in China. Multiply that number times the cost of a liver transplant ($170,000) or a kidney transplant ($130,000), and the result is an eye-popping $10 billion to 20 billion.

…experts like Ethan Gutmann, author of several books on the subject, believe that the vast majority [of organs] obtained by executing prisoners of conscience.
One particularly rich source of fresh organs for China’s transplant industry in recent years has been the Falun Gong, which was declared a heretical Buddhist sect in 1999 by then-Party Secretary Jiang Zemin.

The Muslim minorities of China’s far west are apparently next in line. Over the past couple of years, between one to three million Uighur and Kazakh men have been arrested and sent to concentration camps — Beijing calls them “vocational training centers” — in the region.

Tellingly, all these prisoners of conscience not only had their blood drawn upon entry but also had their organs examined, presumably so they could be more quickly matched with those willing to pay for them.

All this suggests that assembly-line harvesting of Uighur, Kazakh and Tibetan organs is already getting underway.

Despite China’s claims to the contrary, its transplant business is booming. And, thanks to a Western technology called ECMO — extracorporeal membrane oxygenation — it has become much, much more lucrative.

Twenty years ago, it was only possible to successfully harvest an organ or two — two kidneys, say, or a heart — from a transplant victim. The other organs, such as the lungs and liver, had to be discarded because they had been deprived of oxygen too long to be usable.

Now, the victims are put on an ECMO machine, which serves as an artificial heart and lung and keeps every last organ fresh enough to be harvested. Before ECMO, a victim’s few salvageable organs were worth maybe $250,000. Now, with ECMO, every organ can be harvested — even the skin — and the victim is easily worth two or three times as much. ECMO, which has saved countless lives in the West, has had the opposite effect in China: It has accelerated the killing of innocent people.

Proof that the slaughter of “donors” continues is revealed by the country’s amazingly short wait times for organs. In normal countries, sick people can wait for many months or years for an organ to become available.

Only in China do organ tourists receive a kidney, heart or liver transplant within days or weeks of arriving. In fact, in some cases patients have reported that their transplant surgeries were scheduled before they even arrived in China — something that could only happen as a result of forced organ harvesting.

The world is beginning to wake up to the fact that virtually every organ transplant in China costs the life of an innocent human being.

China’s organ-transplant assembly line is not only murder for hire but may turn out to be a kind of genocide as well.

Steven W. Mosher is the president of the Population Research Institute and the author of “Bully of Asia: Why China’s Dream is the New Threat to World Order,” out now.


July 28, 2019

Foundation for Economic Education’s ”FEE Daily” on July 28, 2019, published an article on Ukraine’s legislation making natioinal socialism and communism legally synonymous. Below is an excerpt from the article:

The Black Book of Communism, an international bestseller, reveals that the handiwork of twentieth-century communists more than matched the Nazis. In fact, a glance at the figures shows the communist death toll dwarfs the bloody work of the Nazis: In China, 65 million dead; in the Soviet Union, nearly 20 million; Vietnam, 1 million; Cambodia, 2 million. North Korea is 2 million and counting. Chalk up a few million more with Eastern Europe (1 million), Africa (1.7 million), and Afghanistan (1.5 million).

The different perceptions of the horrors of Nazi Germany to horrors of twentieth-century communism have long been a source of frustration for many who see cognitive dissonance in how the hammer-and-sickle is treated compared to the Swastika.

For lawmakers in Ukraine, this cognitive dissonance was apparently more than they could bear. In 2015, legislation was passed to make Nazism and communism legally synonymous.

In 2019, that law was upheld by a Ukrainian court.

“The communist regime, like the Nazi regime, inflicted irreparable damages to human rights because during its existence, it had total control over society and politically motivated persecutions and repressions, violated its international obligations, and its own constitutions and laws,” the court declared, in a ruling published on its website.

The ruling…paves the way for the removal of most of the remaining communist monuments and landmarks bearing Soviet names in Ukraine. It also prohibits the use of Nazi and communist symbols.

The Starvation of Ukraine

That communism is a touchy subject in Ukraine should come as no surprise. As the Pulitzer Prize-winning author Anne Applebaum chronicled in her 2017 book Red Famine: Stalin’s War on Ukraine, nearly 4 million Ukrainians died from starvation in the Soviet Union between 1931 and 1934. Applebaum makes is quite clear how this happened.

“The Soviet Union’s disastrous decision to force peasants to give up their land and join collective farms; the eviction of ‘kulaks,’ the wealthier peasants, from their homes; the chaos that followed,” she writes, “all [was] ultimately the responsibility of Joseph Stalin, the General Secretary of the Soviet Communist Party.”

Millions of people starving is horrifying. What’s more terrifying is that this policy was not accidental.

As late as the summer of 1932 mass starvation appeared avoidable, Applebaum writes. The Soviets could have asked for international aid, as they had in previous famines. It could have stopped exporting grain or halted grain requisitions. Party leaders chose not to.

Instead, in the autumn of 1932, the Soviet Politburo, the elite leadership of the Soviet Communist Party, took a series of decisions that widened and deepened the famine in the Ukrainian countryside and at the same time prevented peasants from leaving the republic in search of food. At the height of the crisis, organized teams of policemen and party activists, motivated by hunger, fear, and a decade of hateful and conspiratorial rhetoric, entered peasant households and took everything edible: potatoes, beets, squash, beans, peas, anything in the oven and anything in the cupboard, farm animals and pets.

As a result, 3.9 million Ukrainians died. In light of these horrors, it’s no surprise that many in Ukraine, which suffered under Nazi rule the following decade, see little difference between the collective atrocities of the Nazis and the collective atrocities of the communists.


July 26, 2019

I början av 1970-talet uppmärksammades den framväxande amerikanska konservatismen i USA av författaren Bertil Häggman och statsvetaren Claes G Ryn. De publicerade 1971 boken ”Nykonservatismen i USA” vilken väckte häftig debatt. Den rosades i en rad borgerliga tidningar medan vänsterpressen riktade rasande angrepp mot den ”farliga nykonservatismen”. Boken recenserades bland annat i Intermediair, Svenska Dagbladet, av professor Herbert Tingsten i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Göteborgsposten, Nya Wermlandstidningen, Dagens Nyheter, Sundsvalls Tidning, Örebro-Kuriren, Barometern i Kalmar, Vestmanlands Läns Tidning och många fler. En mycket positiv recension publicerades av en av Danmarks ledande dagstidningar, Berlingske Tidende i Köpenhamn den 28 december 1971.

Svensk Tidskrift publicerade i nr 9/1971 en djuplodande artikel av universitetslektorn Birger Hagård, under många år en ledande moderatpolitiker. Snart ett halvsekel har gått sedan Häggman och Ryns bok utkom. I USA är konservatismen på nytt högaktuell men nu är det i stor utsträckning fråga om nationell konservatism, en reaktion mot den dominerande globalismen. Världsinbördeskriget publicerade nyligen en artikel om den sistnämnda konservatismen och har också i flera inlägg behandlat James Burnhams banbrytande böcker från andra världskriget och framåt.

Nedan återges ett avsnitt ur Hagårds recension i Svensk Tidskrift från 1971:

Mot bakgrund av den ideologiska debattens torftighet i landet och vänsteråskådningarnas dominans i massmedia föddes för ett par år sedan hos några yngre konservativa tanken att bilda en sammanslutning för att åstadkomma en konservativ renässans. Detta resulterade i en organisation, Konservativt Ideforum (KIF), som efter ett drygt år idag har förankring och studiegrupper på samtliga universitetsorter.

Det är inte en tillfällighet, att den första publikation, som utgivits av två av KIF:s initiativtagare, Claes G Ryn och Bertil Häggman, är en bok med titeln ”Nykonservatismen i USA” (Gebers 1971). Claes Ryn har tidigare varit stipendiat i USA, varvid han särskilt kom att intressera sig för nykonservatismen, och har nyligen återvänt till USA för att doktorera i statskunskap vid Louisiana State University. Bertil Häggman åter har liksom andra inom KIF under många år följt den konservativa idedebatten i USA.

Amerikansk nykonservatism

Den amerikanska nykonservatismen, som på 1950-talet visserligen bjöd åtskillig stimulans, har alltså nu kommit att i många hänseenden bli en ledstjärna även för svensk konservatism. Det finns anledning att skärskåda varför och i vilken utsträckning detta kommit att ske.

Alltsedan det amerikanska inbördeskriget fram till Roosevelteran på 1930-talet dominerade laissez-faire det politiska tänkandet i USA. Den nya liberalismen kom att kännetecknas av en stark förnuftstro, värderelativism och dragning mot centralism, en successiv ökning av presidentens och kongressens makt gentemot delstaterna. Liberalismen tror på genomgripande samhällsreformer. I icke ringa utsträckning har den åtskilligt gemensamt med det som i Europa kallas rätt och slätt socialism. Konservatismen åter har mycket mera gemensamt med kristendomen och den klassiska filosofien än med upplysningsfilosofin, liberalismens ankarfäste. De amerikanska nykonservativa betonar människans ofullkomlighet, omöjligheten att uppnå ett perfekt samhälle och menar, att den liberala kollektivismen leder till en absolut eller totalitär ”demokrati”.

Man framhåller främjandet av den individuella självuppfostran och den individuella sociala ansvarskänslan som något betydligt viktigare än kollektiva statliga åtgärder. Likaså avvisas helt den kollektivistiska jämlikhetsfilosofin. Den konstitutionella demokratin med dess checks and balances, en genomtänkt ansvars- och uppgiftsfördelning mellan olika organ, sätts i högsätet.

Det konservativa uppvaknandet i USA skedde på 1950-talet, då man i intellektuella kretsar blev varse varthän de kollektivistiska åtgärderna hotade att driva samhället. Russell Kirk, statsvetare med idehistorisk inriktning, är nykonservatismens kanske främste idegivare. Kirk uppfattar tillvaron som ett enda stort sammanhang, vilket bl a kommer till uttryck i den ofta citerade sentensen: ”Den sant konservative vet, att det ekonomiska problemet smälter samman med det politiska problemet, det politiska problemet med det etiska problemet och det etiska problemet med det religiösa problemet.”

Kirk är motståndare till allt vad som hör till kollektivismen och den ohöljda förnuftstron. Han har en stark förankring i det klassiska västerländska idealet. Traditionens betydelse framhävs, och Kirk tillkommer också äran att ha inspirerat till en omfattande forskning kring Edmund Burke. Jämlikhetssträvandena avvisas bestämt. Varje uniformering är av ondo. Det gäller inte att i första hand predika om rättigheter för den svage utan om skyldigheter för den starke. ”Människan skapades inte för jämlikhet utan för kampen uppåt från den råa naturen hän mot den värld, som inte är jordisk. Rättvisans princip är som en följd härav inte slaveri under enhetliga levnadsförhållanden utan befrielse från godtyckliga inskränkningar i hennes rätt att vara sig själv.” Decentralisering blir ett ledmotiv. De små sociala enheterna måste vara utgångspunkten. Största möjliga frihet måste finnas för familjen, församlingar, skolor och föreningar.

Men Kirk är inte den ende inspiratören. En lång rad akademiker och andra intellektuella har inspirerat nykonservatismen. Dit hör t ex filosofiprofessorn Leo Strauss med sin kamp mot värderelativismen, James Burnham, som i liberalismen ser den västerländska civilisationens dödgrävare, Frank S Meyer och inte minst William Buckley. Den senare har som litteratör, TV-man och chefredaktör för National Review betytt mer än många andra. National Review är en central tidskrift för de nykonservativa strävandena och har blivit en publicistisk framgång, som från början tycktes osannolik. Han har utgivit en rad böcker. Den senaste, en samlingsvolym, bär betecknande titeln ”Did You Ever See A Dream Walking?”

Från att ha varit praktiskt taget en ropande röst i öknen har nykonservatismen i USA vuxit ut till en mäktig intellektuell och politisk rörelse, både i kvalitativt och kvantitativt hänseende långt överlägsen de vänsterströmningar som en godtrogen svensk publik till följd av svenska massmedias enögdhet antagligen tror dominerar den amerikanska debatten. Ryn och Häggman redogör ingående för nykonservatismens organisatoriska styrka och det inflytande, som den utövar över president Nixons administration.

Amerikansk konservatism och svensk

Den amerikanska nykonservatismen och den svenska har ett delvis olika utgångsläge. Medan den amerikanska konservatismen av tradition kan framhäva frihetsbegreppet, betyder förankringen i en socialkonservativ syn mycket i Sverige. Det konservativa tänkandet i Sverige kring sekelskiftet växte fram främst som en reaktion mot en krasst materialistisk liberalism och krävde statliga reformåtgärder. Den starka statsmakten var i denna
situation ett konservativt alternativ, varvid inte minst den tyska inspirationen betydde åtskilligt.

Frågan är dock, om inte denna socialkonservativa förankring i viss mån inneburit en förlamning. Visserligen har kritik riktats mot de kollektivistiska åtgärder, som företagits av socialdemokratin, men den starka statsmakten har ju inte stått helt i motsats till äldre konservativa strävanden. Kritiken har därför ofta blivit halvhjärtad. Kanske borde svensk konservatism nu frigöra sig från denna syn.

Även om man inte i princip motsätter sig statliga engagemang, borde det likväl kunna sägas, att Sverige har fått en alltför kraftig överdos. Åtgärderna i kollektivistisk riktning har gått alldeles för långt. I stället för att främja individens strävanden till självfullkomning hotar de att förkväva dem, och tendenserna att förvandla den svenska demokratin i totalitär och plebiscitär riktning är uppenbara. Högskattesamhället tvingar fram en ny massfattigdom och hotar att kväva initiativkraften hos folket. Vi har drabbats av ett lagstiftningsraseri, som har föga gehör i det allmänna rättsmedvetandet.

Liksom de amerikanska nykonservativa trots olika ideologiskt utgångsläge allierar sig med de s k libertarianerna, kan det på allvar ifrågasättas, om inte också för svensk konservatism frihetsbegreppet måste sättas i centrum. Det behövs balans, och under de närmaste decennierna borde därför med bestämdhet hävdas, att de flesta lagar, som inskränker den enskilde individens frihet är av ondo. Det borde vara viktigare att upphäva lagar än att stifta nya. Hellre än att traska en bit bakefter socialdemokraterna och andra ivrare för ökad kollektivisering borde en målsättning för svensk konservatism vara att på allvar säga nej och i stället skjuta in sig på myten om välfärdssamhället. Kanske kan den nödvändiga balansen ha uppnåtts efter 20-30 år, och då är det dags att på nytt ställa frågan, om möjligtvis friheten är för stor för den enskilde individen.

Men i dagens läge måste återställandet av friheten för den enskilde vara det centrala. Liksom för de amerikanska nykonservativa är decentraliseringen en princip, som även i Sverige bör sättas i högsätet. I USA är det främst fråga om att återställa balansen mellan delstaterna och den federala administrationen. I Sverige har centralismen brett ut sig på såväl det statliga och kommunala som på det fackliga området. Det talas vackra ord om ”närdemokrati”, medinflytande etc, men de åtgärder som föreslås för att råda bot på det onda ligger i regel inom centralismens ram.

Vad som behövs är genomgripande åtgärder för att frånta de centrala organen en rad befogenheter och återställa självständigheten för de många celler, som samhället är uppbyggt av: kommuner, församlingar, familjen, skolan. Just på skolområdet borde mycket kunna göras – med rätt för privata skolor att etablera sig och konkurrera på lika villkor med det allmänna skolväsendet. Som ett motargument brukar ibland hävdas, att en decentralisering skulle leda till minskad effektivitet. Detta kan betvivlas, men även om så vore, finns det anledning att utropa: hellre större mänsklighet än ökad effektivitet till varje pris.

Människan i samhället

Ett väsentligt område för den amerikanska nykonservatismen är som vi sett framhävandet av traditionens betydelse och i samband därmed människans ofullkomlighet men också hennes strävanden som andlig varelse. Detta är kvintessensen i klassiskt västerländskt tänkande och även det enda alternativet till den liberal-socialistiska materialismen. Människan är inte bara en homo economicus. Hon har en högre bestämning, alldeles oavsett i vilken klädedräkt man vill skruda hennes etiska mål. Att ge varje människa möjlighet att utveckla det goda i sin natur och nå fram till största tänkbara självfullkomning måste vara centralt också för svensk konservatism. Detta manar till kamp mot den materialistiska självgodheten och den utarmning av människan, som jämlikhetsmyten leder till. Det vittnar om en otrolig brist på ideologisk förankring, när moderata politiker jamar med i jämlikhetskören. I stället bör med eftertryck framhållas, att människorna dessbättre inte är lika och aldrig kan bli det. Att låta envar utveckla det bästa i sin natur framhäver människans innersta behov och står i bjärt kontrast till den konformism och det tvång, som den uniformerade jämlikheten innebär.

Suum cuique, åt var och en hans eget! Denna redan av Platon myntade princip är den enda ledstjärna, som kan höja människonaturen. Ett annat område, där det finns skäl att instämma med den amerikanska nykonservatismen, är dess antikommunism. I motsats till liberalismen och socialismen intar kampen mot kommunistisk aggression i alla dess olika former en framträdande plats för de konservativa. Detta innebär också ett aktivt stöd till alla rörelser på olika håll i världen, som bekämpar kommunismen. Det finns skäl att komma ihåg, att hittills har inte något land, som förslavats av kommunisterna, lyckats återvinna sin frihet.

Även om det finns en rad nyansskillnader mellan svensk •och europeisk konservatism å ena sidan och den amerikanska nykonservatismen å den andra, är det dock långt mera som förenar än som skiljer. Till detta kommer också, att den amerikanska nykonservatismen utgör ett manande exempel. Från ett totalt underläge har den steg för steg vunnit ökad terräng och utgör idag ett realistiskt alternativ för många amerikaner. Detta inger förhoppningar inte minst för Sverige, där en konservativ syn under de senaste decennierna inte har haft stora möjligheter att göra sig gällande. Det finns anledning att tro att den amerikanska nykonservatismen i fortsättningen kan komma att få en ökad betydelse för den svenska konservatismens •utveckling. Den kan vara det salt, som så länge behövts.


July 21, 2019

Radio Free Asia on July 18, 2019 reported on the increased number of Hong Kong protesters who were seekin asylum in Taiwan. See excerpts below:

More than a dozen anti-extradition protesters who broke into Hong Kong’s Legislative Council (LegCo) following a mass peaceful demonstration on July 1, 2019, have since fled to Taiwan, RFA has learned.

The young protesters, many of whom are students, could face jail terms of at least five years if they are convicted of “rioting” in a Hong Kong court, based on the treatment of leaders of the 2014 Occupy Central pro-democracy movement, their lawyers said.

But they also face formidable difficulties in applying for formal political asylum, as they are unable to prove that they were part of the storming of LegCo, because they were wearing masks to avoid detection at the time.

They have been offered temporary accommodation by Taiwanese NGOs,…

Hundreds of anti-extradition protesters broke into the legislative building on July 1 after huge crowds took to the streets to protest plans to allow extradition to mainland China, smashing through the reinforced glass with metal objects ripped from the nearby streets over several hours.

Clad in yellow construction helmets, face masks and using swimming floats strapped to their arms as shields, the protesters surged into the building after a long face-off with police in full riot gear, who appeared at first to offer no resistance.

Leung Man-to, a political science professor from Hong Kong who is currently at Taiwan National Cheng Kung University, said there had been a steady trickle of Hong Kong residents who had played a fairly up-front role in the protests into Taiwan in recent weeks.

Gary Cheung, who is currently in his first year of a bachelor’s degree at National Taiwan University of Arts, said he was among more than 80 people arrested and charged with “obstructing public servants in the course of their duty” during the final clearance of Occupy Central protesters from Hong Kong’s Mong Kok district.

He said that, five years on, the police appear to be taking a far more hard-line attitude to anti-extradition protesters than they did with those arrested during the Occupy, or Umbrella, movement.

Hong Kong Democratic Party lawmaker James To said the police are unlikely to be able to keep up with the sheer number of protesters now taking to the streets, however.

“We are looking at major clashes a couple of times a week, so I don’t think it’s going to be easy to start looking back at what happened on July 1,” To said. “Most of [the evidence] is in the form of digital images, and we’ve had four or five huge protests since then.”

“How can they comb through so much footage at the same time as preparing for big protests at the weekends? They can’t have enough people to do that,” he said.

Writing in the Ming Pao, Chinese University of Hong Kong journalism professor Francis Lee also called for an independent inquiry.

“Now that the above-mentioned radicalization process has taken shape, condemning it won’t change the direction of its development,” Lee said, noting polls that indicate widespread public support in Hong Kong for increasingly radical forms of political protest.

“The only ones who can solve the crisis are the government,” Lee wrote. “The establishment of an independent investigation committee, although not the same thing as resolving the issue, is the best way to ease tensions at the current time.”

“If we can’t even do this, it’s no wonder that some people feel that the government simply wants to escalate the conflict until ‘something happens’. In the current climate of distrust, if something really serious happens, those who support the movement will only see the government as the instigator.”


July 12, 2019

År 2019 är det 48 år sedan juristen och författaren Bertil Häggman och statsvetaren och professorn Claes G Ryn utkom med boken ”Nykonservatismen i USA” (1971). Den väckt en ofta upprörd debatt. Författarna beskrev den nya amerikanska konservatismens rötter med början under 1950-talet. På vänstersidan var det stor upprördhet och i det borgerliga lägret noterade man med intresse den begynnande högervinden i Förenta Staterna.

Det kanske viktigaste kapitlet i boken var Bertil Häggmans ”Kritiken mot liberalismen: James Burnham”. År 2007 tog Häggman upp Burnhams bok ”Västerlandets självmord” (1964) i en artikel publicerad i Captus Tidning. Den bok som hade gjort Burnham berömd var ”Direktörernas revolution” (på svenska 1947). Här försökte den amerikanske professorn analysera vad som skulle hända efter andra världskriget. Om det nazistiska Tyskland segrade skulle världen domineras av tre stora imperier. Under det Kalla kriget kom en serie om tre böcker som krävde befrielse från kommunismen i stället för containment: ”Kampen om världen” (finns på svenska), ”Kommunismens kommande nederlag” (finns på svenska) och till sist Containment or Liberation, som aldrig översattes till svenska.

Vad var det som gjorde boken ”Västerlandets självmord” så betydelsefull, särskilt för bedömningen av den nuvarande västerländska krisen? Burnham drog år 1964 slutsatsen att om världens utveckling fortsatte efter den modell som skapats av socialdemokratin i Europa och vänstern i USA skulle det leda till förfall och Västs slutliga kollaps. När Sovjetunionen rasade samman år 1991 kunde det tyckas som om hotet hade minskat. Men åtminstone inom media och kommunikation fortsatte vänstern att dominera och från och till lyckades socialdemokraterna i Europa ta makten. De åtta åren med Obama-administrationen i USA har lett till inre motsättningar i USA.

Det fortsatta studiet av Burnham är oundgängligt. Hans varningar är särskilt värda att uppmärksammas när tillväxten i Europa upphört, befolkningsminskningen accelererar och tre anti-västliga imperier, bland dem Kina, kontinuerligt flyttar fram sina positioner.

I dag tycks en ny konservatism växa fram i USA. I juli 2019 håller den nybildade Edmund Burke Foundation en betydelsefull konferens i Washington DC. Här presenteras den framväxande nationella konservatismen i USA.

På konferensens websida anger organisatörerna att den centrala frågan är om nationell konservatism kommer att ersätta den klassiska amerikanska konservatismen. Den nya konservatismen, som representerar det bästa i anglo-amerikansk politik. har länge negligerats men har sedan 2016 blivit alltmer prominent.

Vårt syfte är, skriver organisatörerna, att ge ny energi åt den konservativa rörelsen. Det kan verka en aning abstrakt. Ledande nykonservativa i den växande grenen av amerikansk konservatism har pekat på en artikel i tidskriften American Affairs från 2017 som särskilt betydelsefull. ”What is Conservatism?” av Ofir Haivry och Yoram Hazony. Andra har nämnt Friedrich Hayeks essä ”Why I am not a Conservative”, som drog en skarp linje mellan klassiska liberaler och socialliberaler. I Sverige är tonen mot nationell konservatism särskilt hätsk. Ortodoxa judar, evangeliska kristna, understödjare av det engelska utträdet ur EU är alla i det närmaste högerextremister som helt kan avfärdas.

Ordförande i Edmund Burke Foundation är de uppmärksammade israeliske författaren Yoram Hazony. President är David Brog, tidigare medarbetare till senatorn Arlen Specter.

Mycket tyder på att det som Häggman och Ryn 1971 beskrev som nykonservatismen i USA efter många årtionden av framgång nu tappar mark sedan företrädare satsat fel före 2016 års val. Julikonferensen i Washington DC kan vara början till en ny väg för amerikansk konservatism.