DEN NYKONSERVATIVA RÖRELSEN I USA 1972 – 2008

I sin kommande skrift “Den nykonservativa rörelsen i USA 1972 – 2008” fortsätter författaren Bertil Häggman sin analys av en betydelsefull politisk utveckling, som pågått på andra sidan Atlanten sedan 1955. I boken “Nykonservatismen i USA” (1971; medförfattare professor emeritus Claes G Ryn) lade Häggman fram en presentation av den amerikanske professorn James Burnhams verk om den maktfulla amerikanska elitens framväxt under presidenten Franklin D Roosevelt. Burnham lade inte ansvaret på Roosevelt själv utan på hans rådgivare. År 1971 väckte Häggman-Ryns bok stor uppmärksamhet i media och recenserades i de flesta borgerliga dagstidningar. Bertil Häggman intervjuades av Herbert Söderström i radio och gavs då tillfälle att närmare utveckla sin syn på den historiska vändningen i amerikansk politik från 1964.

Här nedan publiceras inledningen till den nya skriften, som planeras utges i september 2018.

Inledning

Sedan andra världskriget har USA under årtionden styrts av en administrativ elit på östkusten. Denna maktapparat dominerar den federala byråkratin, senaten och representanthuset (med ett fåtal undantag). Under slutet av 1960-talet stärktes konservatismen fram till 1990-talet. I valet 1994 inträffade vad som skulle kunna beskrivas som en konservativ revolution. I det amerikanska valet 1994 protesterade väljarna, som hela tiden stått till höger om den vänsterliberala makteliten. När den 104:e kongressen samlades den 4 januari 1995 med 52 republikanska senatorer och 48 demokrater samt 230 republikanska mot 204 demokrater och en ledamot utan partitillhörighet leddes det republikanska partiet (GOP) av Newt Gingrich från delstaten Georgia. Hans mål var att ersätta Lyndon Johnsons ”Great Society” med ”the Opportunity Society”.

Under valkampanjen 1994 hade GOP presenterat ett ”kontrakt med Amerika” som definierade Bill Clinton som en vänsterpolitiker. Under kampanjen försökte det demokratiska partiet framhäva administrationens reformsträvanden. Men presidenten var så illa omtyckt i det amerikanska hjärtlandet att han blev en börda för de demokratiska kandidaterna. För första gången sedan 1954 fick GOP majoritet i representanthuset. Visserligen lyckades Clinton vinna en andra presidentperiod 1996 men republikanerna, de flesta till höger om mitten, kontrollerade kongressen. Den ekonomiska tillväxt, som president Ronald Reagan lagt grunden till under 1980-talet, gynnade Clinton från 1997. Monica Lewinskyskandalen ledde till att president Clinton nästan avsattes. Demokraterna kom att gå in i tjugohundratalet försvagade av detta. Man hade fortfarande stöd av östkustens ledande media: de stora TV-bolagen ABC, CBS och NBC liksom dagstidningarna New York Times och Washington Post men den nykonservativa rörelsen hade i allt större utsträckning börjat använda internet och radio för att föra fram sitt budskap. Det fanns vidare en konservativ dagstidning i Washington DC (The Washington Times) och nyhetskanalen Fox News, som 2018 är den största i USA. En rad tidskrifter och internetsajter sörjer för den ideologiska återväxten. Ett stort antal tankesmedjor är väl finansierade och kan erbjuda experter till republikanska administrationer.

Den här korta skriften kommer främst att behandla utrikespolitiska och försvarspolitiska frågor, men också i korthet beröra andra frågor som kultur, ekonomi med mera. Den amerikanska konservatismen skiljer sig från den europeiska, som förr ofta kunde kopplas till monarki, kyrka och en längtan till det förflutna. I motsats härtill kan man i Amerika finna ett starkt klassiskt liberalt arv. Vidare är den amerikanska konservatismen uppdelad i en rad olika riktningar med var sitt huvudintresse. För den som söker bakgrunden till efterkrigskonservatismens framväxt finns en rad böcker på svenska och engelska.

Här kommer inte den amerikanska konservatismens historia att beröras närmare. I stället är det ett försök att beskriva utvecklingen efter återvalet av president Richard Nixon 1972 fram till valet 2008. Under denna drygt 30-åriga period har amerikansk konservatism gått genom en rad höjdpunkter och vågdalar. För att förstå utvecklingen är det viktigt att understryka att den republikanske presidentkandidaten, senatorn Barry Goldwaters valnederlag 1964 inte var slutet för amerikansk konservatism. Det var början och framförallt inledningen till en högervridning av det republikanska partiet, utan vilken det knappast varit möjligt för Reagan att 1980 bli nominerad till GOP:s presidentkandidat.

Amerikansk konservatism är i dag bland annat präglad av en idériktning, som började ta fart på 1970-talet: neokonservatism. Det var en antikommunistisk riktning inom den amerikanska liberalismen, som börjat tröttna på rörelsens alltmer fogliga och accepterande inställning till kommunismen, då det kalla kriget pågick för fullt. De neokonservativa stödde Reagan 1980 och kom också att återfinnas i hans bägge administrationer. Efter Sovjetunionens kollaps gick de från att ha riktat en skarp kritik av Clintons utrikespolitik till en viktig del av den konservativa rörelsen. De var inte längre före detta missnöjda liberaler utan konservativa som ideologiskt skiljde sig från de mer klassiskt konservativa. Dessa kom i allt större utsträckning att bli isolationister och förlorade mycket av sitt inflytande. För många kom Nixons förre talskrivare Patrick J. Buchanan att bli en talesman men långtifrån alla har som denne lämnat huvudfåran. Ett växande inflytande har protestantiskt evangeliska uppnått, alla starka understödjare av Israel i den amerikanska Mellanösternpolitiken. Deras antal är stort och de är en del av de centrala väljarna i varje val. Uppskattningen av antalet skiftar men en vanlig siffra som nämns är 50 miljoner.

JAMES BURNHAM AND THE STRUGGLE FOR THE WORLD

Introduction

The American theorist James Burnham is at the center for a debate on elite rule around the world. His three works on the Cold War power struggle are worth republishing. A reader can learn much from these books concerning the ongoing struggle between the West and the three Eurasian empires that are challenging the republican way of life.

James Burnham (1905 – 1987) travelled from the left to the right, from being a chief apologist of Leon Trotsky to a leading Conservative strategist. The book by Daniel Kelly, a retired university professor, (James Burnham and the Struggle For the World – A Life, Wilmington, Delaware: ISI Books, 2002), provides valuable insight in the life of this remarkable man.

This review will deal with the influence of geopolitics and macrohistoric ideas on Burnhams thought and the great anticommunist trilogy he published from the end of the 1940s to 1953.

James Burnham – The Geopolitician and Macrohistorian

Any reader of the great strategic trilogy by Burnham and who is familiar with geopolitics and macrohistory noted the influence Arnold Toynbee and Sir Halford Mackinder had on him. Both moved on a grand scale and interpreted vast and complex matters. Toynbee believed he might have discovered the universal “laws” ruling historical development. Mackinder has provided the most insightful analysis of world geography in relation to power. The British historian, geographer and politician never used the term geopolitics but his ideas have been used by later geopolitical writers. Actually the term geopolitics was first used by Swedish political scientist and politician Rudolf Kjellén in 1899. Toynbee in his vast, 12 volume A Study of History examined the world’s civilizations. Mackinder was a student of the geographical basis of military power. First explained in his article “The Geographical Pivot of History” and then extended in later works the basic theses were easy to understand.

While Eurasia was for centuries considered a promontory, the railroad revolution of the nineteenth century foreshadowed an advantage of land over sea communication. Up until then sea communication had had an advantage. The inner parts Siberia, the Pivot Area, was beyond reach of (British) sea power just as the sea powers were invulnerable to the direct application of land power. Now railroads and air routes would change that. Later Mackinder called the Pivot Area Heartland, a term that is still in use. In the 1940s altered circumstances led to revision of the basic theories. Now the USSR could be regarded as equivalent to the Heartland and the greatest landpower on earth.

Burnham first revealed his debt to Toynbee and Mackinder in a study of Soviet aims he wrote for OSS, but could not then be published. In 1947 it appeared as a book

The Struggle for the World

Communism was a formidable enemy conspiring to reach worldwide rule. It had a systematic set of rules and an almost religious dedication. It was no ordinary Russian imperialism but had much more farreaching goals.
Victory of communism would result in the destruction of all the ideals of the West. It might well win having made astonishing progress since 1939 from the Heartland in its attempt to dominate the World Island. Control of all of Germany would mean control of Eurasia’s west.

But the United States was also marked for Soviet subversion in a possible preparation for war. Moscow controlled the Heartland, key to control of Eurasia. It had a grand intelligence apparatus and a great propaganda office. It suffered serious problems too but was still a daunting foe.

An American offensive was needed including action against communists at home. The United States had the means to defeat communism, but the risk was that it would do little to do that. It would waver between appeasement and isolationism.

The Coming Defeat of Communism

While The Struggle for the World was a rather gloomy book the next part of the trilogy, The Coming Defeat of Communism (1950) viewed the West’s prospects in a more optimistic light. Burnham always believed in the potential of political-subversive warfare (polwar). Basically the new book was a guide to win the Cold War and Burnham did not doubt that the West could win: “The issue is no longer in doubt. Doubt is vanquished by the act of will which makes the decision. The future becomes servant, not master…The death even of civilizations as a whole is not decreed by any unchallengeable court. Civilizations die, in truth, only by suicide.”

It was time for the United States to create “the policy of democratic world order.” Basically this could be done by seeking a political union with Great Britain and the British Dominions, lead the establishment of a political unification of an EU type confederation, and guide Asia, Africa, and South America. Such a democratic world order would defeat the communist threat and preserve Western civilization. That would involve control of communism within the United States and an intelligently planned and executed strategy aimed at the overthrow of the Soviet regime.

Containment or Liberation?

Burnham was in the third book of the trilogy, Containment or Liberation? (1953) convinced that a United States polwar effort would win the Cold War. But the book also revealed some of the frustration Burnham felt. The United States seemed to wind down its polwar efforts instead of stepping up the war. The 1952 Republican victory offered hope, however. John Foster Dulles spoke not of containing the USSR but of rolling it back and freeing the many captive nations. There was hope for the liberation strategy after all.

Burnham in Swedish

What might be unknown in the United States is that the two first books of Burnham’s trilogy were published in Sweden: Kampen om världen, Stockholm: Natur och Kultur, 1947, and Kommunismens kommande nederlag, Stockholm: Natur och Kultur, 1950. Both books were enthusiastically reviewed by a leading Swedish newspaperman, Professor Herbert Tingsten, editor-in-chief of Sweden’s largest daily, Dagens Nyheter.
Burnham wrote a special introduction to the Swedish edition of The Struggle for the World and Professor Tingsten mused: “This book is…very stimulating: most of what is written about foreign policy seems loose and cloudy in comparison.”

On The Coming Defeat of Communism in Swedish Professor Tingsten wrote: “An important work…sharp analysis, constructive fantasy, smooth style.”

The writer of this review used James Burnham’s trilogy as a guiding light in many books, articles, and speeches.

Conclusion

James Burnham is experiencing a revival after the collapse of the Left in United States in 2016. The excellent webbased journal American Diplomacy in 2000 published a fine lengthy article by Francis P. Sempa on Burnham, “The First Cold Warrior”. Now Kelly’s book is an additional well written and rich addition to the growing literature of a brilliant American thinker, James Burnham. One can only hope for more of the same. See also Bertil Haggman’s and Claes G Ryn’s Swedish book ”Nykonservatismen i USA”.

MACHIAVELLI REVIVED: ELITE THEORIST AMERICAN JAMES BURNHAM (1905 – 1987) AND THE EFFECTIVE TRUTH

”But since my intention is to write something of use for those who understand it, it seemed more suitable to me to go after the effectual truth of the matter than after the imaginary one.”

Niccolo Machiavelli, ”The Prince”, Chapter 15

The modern  Machiavellians  (Vilfredo Pareto and Gaetano Mosca along with Robert Michels) are the only true theorists of policy. In the political arena it is truth that matters, but it must be the effective truth (what Machiavelli called ”verita effetuale”), a truth that is at the same time working in the political world.

Existing elites in the West must be the ones that prevent dictatorship, tyranny, autocracy and Shia theocracy from rising . Twentyfirst century elites of the liberal left have not followed the advise of the Machiavellians to do what is necessary to change the course of history.

A truth that is more purely speculative or contemplative and thus impractical must be avoided.

 

CHINA: TWO DIFFERENT WAYS OF DEFEATING THE WEST

In the 1960s Mao formulated the theory of defeat of the West. The Chinese style of warfare was offered as a model for the world’s South to defeat the developed North. This was the first strategic model

Comrade Mao Tse-tung’s theory of people’s war has been proved by the long practice of the Chinese revolution to be in accord with the objective laws of such wars and to be invincible. It has not only been valid for China, it is a great contribution to the revolutionary struggles of oppressed nations and peoples throughout the world. . . .

—

U.S. imperialism is stronger, but also more vulnerable,.. Its human, military, material and financial resources are not sufficient…

—

However highly developed modern weapons and technical equipment may be and however complicated the methods of modern warfare, in the final analysis the outcome of a war will be decided by the sustained fighting of the ground forces…The spiritual atom bomb which the revolutionary people possess ss a far more powerful and useful weapon than the physical atom bomb. (Lin Piao, Long Live the Victory of the People’s War ! (Peking: Foreign Language Press, 1965, pp. 42-58).

After taking power in 1949 the first attempt of the Chinese communists to defeat the West was made in the 1960s. The goal was to ‘encircle the cities’ and use revolutionary movements in Asia, Africa and Latin America against North America, Europe and Australia. The large populations in the South would overwhelm the sparsely populated North.

The forward strategy of President Richard M. Nixon and his advisors helped isolate the Soviet Union in a bold grand strategy move.

China after the collapse of the Soviet Union in 1991 turned to state capitalism in the hope of defeating the West. This was the second model.

Beijing is also engaged in large-scale theft of American as well as European research and technology.

China poses the most significant threat of technology theft from an estimated $510 billion spent annually on U.S. research and development.

China has a government-directed, multi-faceted secret program whose primary task is technology acquisition, as well as a highly refined strategy to develop and exploit access to advantageous information through the global telecommunications infrastructure

There exists specific lists of technology for theft. Beijing uses clandestine agents, front companies, and joint research ventures in the theft program.

In the case of robotics and AI, two fields of study with the potential to fundamentally change the international economy as well as the future of war-fighting, China has released the Robotics Industry Development Plan and Next Generation Artificial Intelligence Development Plan with the goals of China assuming global leadership in the coming decades.

China is also using some of the 350,000 Chinese students in the United States for intelligence work.

Furthermore it has been pointed out recently in National Interest journal:

In partial response to the Section 301 investigation into Chinese infringements of intellectual property rights (IPRs), the White House Office of U.S. Trade Representative has recommended the application of an additional 25 percent tariff on $50 billion worth of Chinese products. In the meantime, China has applied its own list of U.S. products subject to tariffs up to 25 percent.

—

The history of Chinese intellectual property has only progressed in fits and starts. In the twentieth century, between invasions from Japan, World War II, and internecine warfare, patents in China had virtually no real protections; consequently, while patent laws did exist during this period, “China had virtually no tradition of patent protection entering the modern era,”

—

When the Communists assumed power in 1949, they rejected the entire corpus of Kuomintang (i.e., the laws that existed before 1949) law and “began to develop a new legal system based largely on the Soviet model,” which, with respect to intellectual property, resonated with “the fledgling Chinese communists because in large measure ‘the values under[lying] the Soviet model reflected traditional Chinese attitudes toward intellectual property.’”

—

It was not until the 1980s—which is when China became a member of the World Intellectual Property Organization—that it began to strengthen its intellectual property framework and enact comprehensive laws that governed the protection of these rights.

—

The China scholar Frederick Abbott has claimed that the infringement of intellectual property will fuel economic development “until the country reaches the point where IPR protection becomes economically advantageous to a sufficiently strong set of domestically vested interests.” While the velocity through this development period may be different from country to country, there are no exceptions to passing through this phase during the nascent stage of a nation’s development.

Comment: China before 1949, when the communisst took over, had a history of close relations with the United States. Americans broadly supported the liberation of China in 1912. One American in particular, the geopolitical theorist Homer Lea, held a high rank in the pre.communist Chinese Army. If there is a change of elite in China the new elite will certainly be pro-American.

RICHARD PIPES – USA:S LEDANDE RYSSLANDSKÄNNARE HAR AVLIDIT

Associated Press meddelade den 18 maj 2018 att den framstående Rysslandskännare professor Richard Pipes avlidit i sitt hem i Massachusetts, USA. Han var rådgivare till president Ronald Reagan och blev 94 år.

Den pensionerade juristen och författaren Bertil Häggman hade nöjet träffa professor Pipes vid ett antal konferenser på Kent Castle i sydöstra England i början av 1980-talet, där bland annat politiken mot Sovjetunionen behandlades.

Pipes son, den kände Mellanösternexperten Daniel Pipes, lämnade beskedet .

Pipes var född i Polen 1923 och flydde undan nazismen samt kom till USA 1940. Hela hans akademiska karriär var vid Harvarduniversitetet fram till pensioneringen år 1996. I början av 1980-talet var han chef för Eastern European and Soviet Affairs vid det nationella säkerhetsrådet under president Ronald Reagan.

Åren 1961 till 1979 var farliga år för Västvärldens demokratier. Då dominerade den så kallade fredliga samlevnaden vilket gjorde det möjligt för Moskva att flytta fram sina positioner. USA fäste under den perioden av det kalla kriget mindre vikt vid politiska och psykologiska operationer mot Sovjetväldet. Dessa operationer fortsatte och upphörde inte helt men fick mindre betydelse.

Reagan psykologiska och politiska operationer mot Sovjetblocket, har det visat sig, var starkt påverkade av konservativa strateger från slutet av 1940-talet fram till slutet av 1970-talet. En av dessa strateger var Rysslandshistorikern Richard Pipes. En annan var professor James Burnham vars böcker nu aktualiserats sedan valet 2016 i USA.

1980-talet kom att bli avgörande i det kalla kriget. När president Ronald Reagan tog över 1980 efter Carter hade de minskande försvarsutgifterna börjat bli ett hot mot USA:s och den icke-kommunistiska världens säkerhet. Reagan ändrade på försvarspolitiken och ökade försvarskostnaderna från 134 miljarder dollar 1980 till 253 miljarder dollar 1985. Målet var att balansera de sovjetiska ökningarna och ge USA en stark ställning vid förhandlingsbordet.

Reaganadministrationen åstadkom också en förändring i den sovjetiska expansionspolitiken. De halvhjärtade försöken till att stoppa sovjetisk aggression hade lett till en omfattande sovjetisk frammarsch främst under åren 1975 till 1979. Sovjetunionen strävade under den perioden aktivt efter världshegemoni och att kontrollera till exempel Centralamerika.

JAMES BURNHAM: MAKTELITENS FRAMVÄXT HOTAR KONGRESSENS STÄLLNING

I denna avslutande artikel i en serie av bidrag till svar på frågan kring orsakerna till den republikanska valsegern i november 2016 har turen kommit till James Burnhams tredje bok i serien om USA och eliterna.

Det finns då anledning att gå tillbaka till 1970-talet och hur balansen då fungerade mellan den lagstiftande och verkställande makten i USA. Under 1974 lyckades kongressen tvinga bort den republikanske presidenten Richard M. Nixon från presidentposten. Detta skedde trots att Nixon 1972 återvalts av det amerikanska folket. På Nixon följde två svaga presidenter, Gerald R. Ford och Jimmy Carter. Det kunde synas som om kongressen lyckats åtevinna en del av vad den förlorat under Franklin D. Roosevelt.

Ursprungligen hade Burnham tänkt sig att vad som blev ”Congress and the American Tradition” (1959) skulle ha hetat ”The Attack on Congress”. Den amerikanska lagstiftande församlingen var på nedgång och en ny ideologisk elit var på uppgång. Det blev en bok där den amerikanske machiavellisten Burnham behandlade en fråga som bekymrade honom: hur utvecklades USA:s styre under 1900-talet.

Daniel Kelly har i sin Burnhambiografi från 2002 (”James Burnham and the Struggle for the World – A Life”) skrivit att USA rörde sig bort från en existerande maktbalans mot en centraliserad närmast Caesarliknande massdemokrati:

The Federal government had mushroomed and the presidency had replaced Congress as its primary branch. The peak moment had come with the presidency of Franklin D. Roosevelt (though the Wilson presidency had served as a ”rehearsal”).

Nu hade kongressen utvecklats till att bli nummer två. Orsaken var ”permanent kris” i ekonomin och storkrig. Kunde kongressen överleva i den form den var tänkt att fungera enligt grundlagsfäderna? Troligen inte enligt Burnhams åsikt.

I realiteten har kongressen dock överlevt tämligen väl men den ständiga kampen mellan kongressen och den federala byråkratin blir än tydligare. Sedan president Donald Trump tillträdde pågår det en intensiv strid om vad som hände under valet 2016.

Republikanerna har funnit tecken på att demokraterna ville stoppa Trump genom att med rysk hjälp hitta skandaler. Demokraterna försöker nu hämnas de republikanska försöken att få Bill Clinton avsatt.

James Buchanan har formulerat vad som pågår tämligen väl och han är enig med Burnham:

Sedan de moderna statliga byråkratierna har kommit att behärska andelar av nationalinkomsten som ingen hade kunnat drömma om, inte ens de första demokratiska socialisterna i sina mest rosenröda framtidsförhoppningar, kommer dessa byråkratier inte utan kamp att avstå från sina positioner i samhället.

Kampen mellan kongress och president kommer att fortsätta fram till 2020. Mellanårsvalet 2018 kan bli avgörande. Mycket talar för att republikanerna kommer klara sig tämligen väl. De desperata demokraterna kommer att tillgripa alla tillgängliga medel för att nå majoritet i kongressen och på så sätt kunna avlägsna Trump från presidentposten. Målet är att uppnå vad man lyckades med 1974. Avsätta president Richard Nixon, en president vars status ständigt förbättrats efter 1974. Nixon framstår som en stor strateg som skapade en av förutsättningarna för Sovjetunionens fall: the rise of China.

JAMES BURNHAM OCH SANNINGEN OM DE VÄNSTERLIBERALA POLITISKA ELITERNA

Den amerikanske statsvetaren James Burnham hade på förslag av kollegan Sidney Hook på 1930-talet börjat läsa verk av Machiavelli, den tyske statsvetaren Robert Michels, den italienske sociologen Vilfredo Pareto och den sicilianske teoretikern Gaetano Mosca. Av dessa banbrytande pionjärer på elitforskningens område utvecklades hans syn på ”den politiska vetenskap” som ledde till boken ”The Machiavellians – Defenders of Freedom” (1943; den finns inte översatt till svenska). Många betraktar den som Burnhams mest betydelsefulla bok.

Det var enligt Burnham italienaren Niccolò Machiavelli som grundade ”den politiska vetenskap” som blivit en väsentlig del av burnhamiternas tänkande. Innan Machiavelli skulle politik och internationella förbindelser i den politiska litteraturen vara “dygderika” och byggde på klassisk grekisk litteratur.

Den italienske diplomaten blev en stor förnyare vad gäller politiskt tänkande. Man får dock inte glömma bort att han också var en stark understödjare av italiensk enighet, ett stärkande av italiensk militärmakt till skydd mot utländska angripare och en stark anhängare av demokratisk kontroll av den styrande eliten. Samtidigt insåg den banbrytande italienske filosofen och tänkaren att politik främst var en maktkamp inte bara mellan individer utan också mellan stater.

Florentinarens arv finns i den realistiska skolan inom internationell politik (och som en följd också geopolitik). Denna skola framställer hypoteser om framtiden utan att ta hänsyn till det önsketänkande som de utopiska klassiska filosoferna hängav sig åt.

Machiavellis tankar om den formella och verkliga betydelsen inom den politiska retoriken till skillnad från myter spelade för Burnham en viktig roll. Den verkliga betydelsen kan bara utrönas inom existerande tid, rum och historia.

Den “politiska människan” är primärt en aktör som inte tänker logiskt utan drivs av “instinct, impulse” och särintresse.

Härskare och politiska eliter (också i moderna demokratier) är först och främst intresserade av att behålla sin egen makt och de egna privilegierna.

De machiavelliska tänkarna var enligt Burnham:

the only ones who have told us the full truth about [political] power.

Burnham ägnade i sin bok stort utrymme åt Macchiavellis ”Fursten” (den bästa svenska översättningen är av Paul Enoksson, Atlantis, som utkom för några år sedan), ”Discourses on Livy” (som finns på svenska under titeln ”Republiken”, även den översatt av Enoksson på Atlantis), The Art of War (som finns på danska under titeln ”Krigskunsten”, Helikon Forlag), ”History of Florence” men också Moscas ”The Ruling Class” (finns ej på svenska), Michels ”Political Parties” (som finns på svenska utgiven av Ratio) och Paretos ”Mind and Society” (som inte finns på svenska). Machiavellisternas empiriska studier bygger på fakta, inte målsättningar och utopier.

”The Machiavellians” har efter valet 2016 kommit att ägnas ett ökande intresse i USA. Det främsta bidraget om Burnham och eliter publicerades i tidskriften American Affairs av en ledande akademiker, Julius Krein, ”James Burnham’s Managerial Elite” (vårnumret 2017, Vol. 1, No. 1). Här skriver Krein bland annat om vad de amerikanska vänsterliberala eliterna misslyckats med:

The inability to reduce mass unemployment: although headline U.S. unemployment figures are low, labor participation rates are also at their lowest levels in decades.

—

Economic cycles are no longer trending higher: boom-bust cycles are economic inevitabilities, but when cycles overall trend downward, as the post–financial crisis recovery would suggest, it is a sign that the society “can no longer handle its own resources.”

—

Instability and manipulation of foreign exchange: many of the world’s major economies are effectively engaged in an undeclared currency war against each other.

—

Excess uninvested cash: the “mass unemployment of private money is scarcely less indicative of the death of capitalism than the mass unemployment of human beings. Both show the inability of the capitalist institutions any longer to organize human activities.” The same is true for managerial institutions. The inability of corporate or financial investors to find productive uses for increasing cash hoards—especially in light of unusually low interest rates—signals profound and systemic economic dysfunction.

—

Failure of advanced nations’ policies toward developing economies: in recent decades, the managerial model for economic development has been “globalization,” or the offshoring of labor-intensive industries to geographies with lower wages and employment costs. This model is now breaking down and not only because of political resistance in Western nations.

—

The inability to exploit technological advances: this failure applies not only to hypotheses concerning a slowdown in innovation but also to the likelihood that fully exploiting available technological advances would not positively “disrupt” but rather destabilize society. For Burnham, the fact that capitalism would be unable to implement new technologies without significantly increasing unemployment was a further indication that a new social organization had become necessary.

—

In place of the 1930s agricultural depression that Burnham described, consider the systemic challenge to managerial society posed by the collapse of the universities.
Ideological impotence: “no one who has watched the world during the past twenty years can doubt the ever-increasing impotence of the bourgeois ideologies,” wrote Burnham.

—

It is impossible say whether the accumulating problems facing managerial society are in fact the beginning of its demise or whether a transformation into new social arrangements is underway. Unlike in Burnham’s time, no new elite appears to be rising as a class.

HAR DET AMERIKANSKA FOLKET TRÖTTNAT PÅ SIN ELIT?

En av de främsta latinska sociologerna var italienaren Vilfredo Pareto (1848 – 1923), som i sitt verk “Trattato de Sociologia Generale” (1916) behandlade olika styrande eliter. Främst är det politikerna i ett land det rör sig om. Men det finns också andra icke-styrande eliter. Dessa varierar. Det kan finnas eliter bland till exempel schackspelarna och frimärkssamlarna. Viktigast är dock vad en ledande svensk sociolog, professor Hans Zetterberg, har kallat den centrala zonen, en metafor för den icke-styrande huvudeliten. I dagens Sverige är väl det bästa exemplet på en icke-styrande elit just den centrala zonens intellektuella. Det finns dock eliter överallt i alla länder och de är alltid en liten minoritet.

Ingen elit är stillastående. Den skiftar alltid. För att fortleva måste den ständigt förnyas och föryngras. Nya medlemmar av eliten hämtas i moderna samhällen från samma ideologiska riktning varifrån de äldre medlemmarna utvalts.

Eliter utvecklas lätt till slutna sällskap. De måste förnyas om de inte skall förlora makt och inflytande. Under tidigare århundraden i Väst kunde de störtas med våld. I våra dagar (i demokratier) sker förändringen på annat sätt.

Pareto var realist i motsats till de i Västerlandet nu inflytelserika utopisterna. De flesta utopier har hamnat i grus och aska. Bästa exemplet är det av förloraren Karl Marx inspirerade Sovjetväldet.

Makt används i alla sociala relationer, inte bara vid maktförändringar. Det kan vara mer eller mindre synligt. I de skandinaviska länderna är det mindre synligt men finns där ändå på ett subtilare sätt. Makten finns som en existerande faktor överallt och allestädes.

I dagens USA existerar det tecken på att väljarna tröttnat på den regerande eliten. Elitproblemet togs upp redan under andra världskriget av den amerikanske statsvetaren James Burnham (1905 – 1987). Hans bok ”Direktörernas revolution” (1941) blev en global bästsäljare. Burnham hade oroats av utvecklingen i det nazistiska Tyskland, i Sovjetunionen och USA. Den bild han ger i boken är ett samhälle, som undan för undan i ett allt fastare grepp blir låst i ”direktörernas”, kommissariernas eller de högre tjänstemännens händer.

Burnhams analys visade sig vara felaktig på två punkter. I Tyskland och Ryssland kom eliterna att försvinna. I det förstnämnda landet skedde det i ett demokratiskt försvarskrig mot nazismen. I Sovjets fall kollapsade den kommunistiska elitstaten men oligarkerna har inte helt och hållet försvunnit.

I USA har utvecklingen varit annorlunda. Först var det Franklin D Roosevelts så kallade New Deal, ett system som i stor utsträckning liknade de system som byggdes upp av socialdemokratierna i Europa. Burnham skrev i sin bok:

Denna strävan kommer att krönas med framgång. Efter övergångstiden kommer dessa funktionärer att ha erövrat makten i samhället, att vara dess härskande klass. Denna strävan utvecklas överallt i världen, den har redan nått långt överallt, ehuru utvecklingen skett olika hastigt i skilda länder.

I kommande artiklar är avsikten att här behandla elitutvecklingen i USA ur ett burnhamskt perspektiv utifrån ytterligare två böcker av denne: ”The Machiavellians” och en senare bok som sätter fokus på hur kongressens makt i USA försvagats på grund av framväxten av en allt mäktigare elit.

En viktig fråga är dessutom den om elitväxling. Det är naturligt att ställa sig frågan om folket vill ha en ny elit eller bara en förändring av den nu existerande.

BOSTON DYNAMICS STUNS WITH ROBOT VIDEOS

Fox News on May 12, 2018 reported American advances on the robot front. Excerpts below:

Boston Dynamics…unveiled two new videos that show them autonomously navigating through different terrains, including an office and a lab, and jogging in a grass field.

They detail the progress that Atlas, a humanoid robot, and SpotMini, a doglike robot, have made. SpotMini, for example, is using cameras to identify and move past obstacles, such as office furniture.

—

…Atlas’ jump over the downed tree trunk isn’t elegant in the way an Olympic hurdler is, but it more than gets the job done.

—

The videos, which have racked up a combined 1 million views, are the latest to show off these robots…

Even Boston Dynamics’ founder, Marc Raibert, has acknowledged that its robots can cause fear.

—

Boston Dynamics, which was sold from Google to Japanese tech conglomerate SoftBank for an undisclosed sum last year, has not revealed what it eventually plans to do with its robots.

On its website, the company, which got its start at the Massachusetts Institute of Technology, says it is “changing your idea of what robots can do” and prides itself “in building machines that both break boundaries and work in the real world.”

—

Comment: The robot Atlas is a good example of how US-Japanese cooperation is furthering technical innovation in the field. Europe seems to be falling behind thanks to high taxes and too much bureaucracy.

VÄSTLIG NEDGÅNG?

Bertil Häggman och Claes G Ryn utkom 1971 med boken “Nykonservatismen i USA” (1971). Den väckt en ofta upprörd debatt. Författarna beskrev den amerikanska konservatismens rötter och senaste gestalt med början under 1950-talet. På vänstersidan var det stor upprördhet och i det borgerliga lägret noterade man med intresse den begynnande högervinden i Förenta Staterna.

Det kanske viktigaste kapitlet i boken var Bertil Häggmans ”Kritiken mot liberalismen: James Burnham”. År 2007 tog författaren och juristen Häggman upp Västerlandets självmord i en artikel publicerad i Captus Tidning. Den bok som hade gjort Burnham berömd var “Direktörernas revolution” (på svenska 1947). Här försökte den amerikanske professorn analysera vad som skulle hända efter andra världskriget. Om det nazistiska Tyskland segrade skulle världen domineras av tre stora hegemoner.

Vad var det som gjorde boken “Västerlandets självmord” så betydelsefull, särskilt för bedömningen av den nuvarande västerländska krisen? Burnham drog år 1964 slutsatsen att om världens utveckling fortsatte efter den som modell som skapats av socialdemokratin i Europa och vänstern i USA skulle det leda till förfall och Västs slutliga kollaps. När Sovjetunionen rasade samman år 1991 kunde det tyckas som om hotet hade minskat. Men åtminstone inom media och kommunikation fortsatte vänstern att dominera och från och till lyckades socialdemokraterna i Europa ta makten. De åtta åren med Obama-administrationen i USA har lett till inre motsättningar i USA. Donald Trumps seger i 2016 års val har gjort Burnhams analyser alltmer aktuella.

Bertil Häggman skrev 1971 om Burnham i Nykonservatismen i USAatt denne ville förstå vänstern i dess konkreta, nuvarande form som en motreaktion mot ”fienden till höger”. Utan denna fiende skulle någon vänster förmodligen inte existera.

Det fortsatta studiet av Burnham är oundgängligt. Hans varningar är särskilt värda att uppmärksammas när tillväxten i Europa stagnerar, befolkningsminskningen accelererar och tre anti-västliga imperier i Eurasien, bland dem Kina, kontinuerligt flyttar fram sina positioner.

I boken ”Direktörernas revolution” studerade Burnham de kommande eliterna i världen. När boken kom ut 1941 befann sig världen i ett skede av samhällsförändringar, ett skede som präglades av osedvanliga förändringar i samhällets institutioner: de ekonomiska och sociala, de politiska och kulturella. Vi befinner oss idag i ett liknande skede med snabba förändringar. En viktig fråga är om folken i Europa och Amerika börjat tröttna på de nuvarande eliterna, de politiska, ekonomiska och kulturella. Denna fråga kommer att behandlas närmare i några inlägg på denna blogg.