POLITISK REALISM OCH DEN KLASSISKA GEOPOLITIKEN: DEL 7 LAND MOT HAV – EURASIEN MOT OCEANERNA – SIR HALFORD MACKINDER

Enligt den engelske geopolitikern Sir Halford Mackinder utgår världens huvudsakliga makt från den eurasiatiska landmassan, som är världens största (Europa och Asien) med omkring 75 procent av jordens befolkning och som har 75 procent av jordens råvaror. Här finns också ett klimatiskt bälte som är väl lämpat för en omfattande produktion av födoämnen. I Eurasien ligger också två av jordens mest dynamiska ekonomiska områden, Europa och Asien.

Oceanerna täcker 70 procent av jordens yta och är huvudförutsättningarna för handel och kommunikationer.

Under historiens gång har kontroll över oceanerna betraktats som förutsättning för rikedom och makt.

Huvuddelen av norra halvklotet domineras av stora landmassor, medan det sydliga halvklotet till största delen består av oceaner. Stora delar av södra halvklotet är av klimatskäl mindre lämpade för jordbruk och produktion av födoämnen. Det leder till att det norra halvklotet har en större betydelse än det södra.

I den internationella konkurrensen är det främst landmakter i Eurasien som står mot stater som har en ledande kontroll oceanerna – tidigare främst England och sedan andra världskrigets slut Förenta Staterna.

Historiskt har landmakterna strävat efter att få tillgång till oceanerna och sjömakterna har strävat efter att förhindra detta och tränga tillbaka och isolera landmakterna.

POLITISK REALISM OCH DEN KLASSISKA GEOPOLITIKEN: DEL 6 JOHN J. MEARSHEIMER

John J. Mearsheimer (f. 1947) är den ledande företrädaren för den offensivt realistiska skolan. Hans teori om stormaktskonkurrens bygger på det internationella systemets anarki och grundar sig inte på den mänskliga naturen. Sammanfattningsvis skriver Mearsheimer i sin bok The Tragedy of Great Power Politics följande:

Given the difficulty of determining how much power is enough for today and tomorrow, great powers recognize that the best way to ensure their security is to achieve hegemony now, thus eliminating any possibility of a challenge by another great power. Only a misguided state would pass up an opportunity to be the hegemon in the system because it thought it already had sufficient power to survive.

I världspolitiken finns det inte någon status quo-makt: “A great power that has a marked power advantage over its rivals is likely to behave more aggressively, because it has the capability as well as the incentive to do so.”

Mearsheimer tror inte att någon supermakt i dagens värld kan bli en global hegemon. I stället tror han att stormakter kan bli regionala hegemoner. I världspolitiken söker en stormakt att förhindra att andra stater blir hegemoner, därför att detta kan leda till inblandning i den egna statens politik. En hegemon som Förenta Staterna ingriper i andra regioner främst när stater i dessa regioner inte lyckas förhindra framväxten av en hegemon

Mearsheimer åsikt är att Kinas ökande maktinflytande inte kommer att utvecklas med fredliga medel och att USA kommer att söka att förhindra att Kina blir en regional hegemon. Han är övertygad om att Kina kommer att försöka dominera Östasien på ett liknande sätt USA gör i den västliga hemisfären. USA kommer också att sträva efter att bilda en koalition som kan utgöra en motvikt mot Kina genom samarbete med Indien, Japan, Sydkorea, Vietnam och Indonesien. Syftet är att förhindra Kinas växande möjligheter till dominerande inflytande i Östasien. Bevis för detta finns i USA:s närmande både till Indien och den tidigare fienden Vietnam.

Den amerikanske professorn har också påpekat att Australien bör oroa sig över Kinas växande makt, något som kommer att leda till en intensiv säkerhetspolitisk konkurrens mellan Förenta Staterna och Kina. Mearsheimer har mycket riktigt påpekat att Kina i dag använder sig av amiral Mahans teorier om sjömaktskontroll i Stilla havet.

Den moderna statens primära mål är att överleva och skydda sig vilket främst innebär att bevara den territoriella integriteten och politisk självständighet. Det är dock inte alltid så. Förenta Staterna ser sig själv som garant, och är det också, för fred och frihet och som beskyddare av den västliga civilisationen. Det innebär givetvis att USA förser sitt eget territorium med ett mycket starkt militärt skydd men har en övergripande politik med omfattande allianser. I dagens värld anser USA att Europa bör och kan svara för det egna militära skyddet och man stärker i Washington DC när detta skrivs i november 2012 den amerikanska närvaron i Stillahavsområdet. EU har i stor utsträckning i Europa lyckats bygga upp en union som garanterar säkerhet mot både inre konflikter och yttre angrepp. En rad medlemsstater har emellertid en extra militär ”försäkring” genom medlemskap i NATO, där även USA är medlem.

Klassisk geopolitik och den realistiska skolan har mycket gemensamt men inte allt.

Konkurrensen mellan staterna äger inte rum i ett tomrum, utan i den konkreta, verkliga världen men numera inte bara till lands, till sjöss och i luften utan även i rymden. Det finns mycket som talar för att konkurrensen inom en nära framtid kommer att flyttas ut i rymden med tillskapandet av nationella rymdstyrkor. Framtida konflikter kan också komma att äga rum i cyberspace.

POLITISK REALISM OCH DEN KLASSISKA GEOPOLITIKEN: DEL 5 HANS J. MORGENTHAU

Hans J. Morgenthau utvecklade en omfattande teori om internationella relationer i realistisk anda. Han var påverkad av den amerikanske protestantiske teologen och statsvetaren Reinhold Niebuhr, som liksom Hobbes ansåg att själviskhet och maktlystnad stod i centrum för den mänskliga existensen.

Detta betecknar Niebuhr med termen animus dominandi, en önskan att dominera, som är det främsta upphovet till konflikter. Morgenthau slår i sitt huvudverk, Politics among Nations: The Struggle for Power and Peace, först utgivet 1948, fast att “international politics, like all politics, is a struggle for power”.

Här nedan följer en kort presentation av de grundläggande sex principerna enligt andra utgåvan av Politics among Nations.

Grunden för Morgenthaus realistiska teori är maktbegreppet eller “of interest defined in terms of power”, vilket leder fram till hans andra princip: antagandet att politiska ledare “think and act in terms of interest defined as power” .

Morgenthaus tredje princip är att maktintresse är en universell kategori och en betydelsefull del av politiken. Innehåll och hur det utövas beror på den politiska och kulturella omgivningen.

Den fjärde principen bedömer förhållandet mellan realism och etik. Realister är medvetna om att politiskt handlande har moralisk betydelse och att det finns ett spänningsförhållande mellan moral och behovet av framgångsrik politisk verksamhet.

Försiktighet och inte övertygelse om den egna moralens och ideologins överlägsenhet bör vägleda politiskt handlande. Detta framhävs i den femte principen där det hävdas att alla statsaktörer inklusive den egna måste ses som politiska enheter som agerar för egna intressen inom ramen för makt.

Realismens sjätte princip är enligt Morgenthau att politiken definieras som en självständig sfär. Den kan inte underställas etiken men etik spelar ändå en roll inom politiken.

Morgenthau betraktar realismen som ett sätt att bedöma internationella relationer och som ett användbart medel för att planera vid politiska avgöranden. Internationell politik är liksom all politik för Morgenthau en fråga om maktkamp genom människans grundläggande maktlystnad.

POLITISK REALISM OCH DEN KLASSISKA GEOPOLITIKEN: DEL 4 THOMAS HOBBES

Engelsmannen Thomas Hobbes (1588–1683) var en av de ledande tänkarna i Väst som på 1600-talet sökte befria modern vetenskap från bland annat det begränsande skolastiska arvet. Människan i Hobbes verk var individualist mer än moralisk och social varelse. Hon påverkades av “a perpetual and restless desire of power, that ceases only in death” (Leviathan XI 2).

En av Hobbes mest kända begrepp var det anarkiska naturtillståndet, som denne betraktade som ett krigstillstånd, “such a war as is of every man against every man” (XII 8). Denna syn byggde på hans åsikter om den mänskliga naturen och det tillstånd människan befinner sig i.

Denne banbrytande engelske tänkare ägnade sina verk främst åt relationer mellan individer och det finns därför inte särskilt många kommentarer om förbindelser mellan stater. Vad han skriver kan dock tolkas så att relationerna mellan individer i naturtillståndet ofta är en skildring av staters förbindelser med varandra. När väl stater har bildats är människors kamp för makt grunden för deras agerande som ofta tar sig uttryck i försök att dominera andra stater och folk.

Stater “for their own security, enlarge their dominions upon all pretences of danger and fear of invasion or assistance that may be given to invaders, [and] endeavour as much as they can, to subdue and weaken their neighbors” (XIX 4).

Således är kamp för makt en av Hobbes grundtankar då det gäller förbindelser mellan stater.

Samma grundtanke skulle senare vara av betydelse när den amerikanske professorn Hans Morgenthau (1904 – 1980) utvecklade sin modell för internationella relationer. Morgenthau var starkt påverkad av Hobbes och han hade i stort sett samma människosyn som engelsmannen.

Hobbes hävdade att när människor lät en furste styra så skedde detta för att komma bort från naturtillståndet med allas kamp mot alla. Men kriget fortsätter ändå att dominera förbindelserna mellan stater. “This does not mean that states are always fighting, but rather that they have a disposition to fight” (XIII 8).

POLITISK REALISM OCH DEN KLASSISKA GEOPOLITIKEN: DEL 3 NICCOLÓ MACHIAVELLI

När italienaren Niccolò Machiavelli föddes skulle politik och internationella förbindelser i den politiska litteraturen vara “dygderika” och krigets metoder skulle vara underställda etiska regler.

Machiavelli (1469–1527) var en stor förnyare vad gäller politiskt tänkande. Man får dock inte glömma bort att han var en stark understödjare av italiensk enighet, ett stärkande av italiensk militärmakt till skydd mot utländska angripare och en stark anhängare av demokratisk kontroll av den styrande eliten. Samtidigt insåg den banbrytande italienske filosofen och tänkaren att politik främst var en maktkamp inte bara mellan individer utan också mellan stater.

Därmed har den realistiska skolan (och som en följd också geopolitiken) kommit att framställa hypoteser om framtiden utan att ta hänsyn till det önsketänkande som de utopiska filosoferna hänger sig åt.

Här spelar Machiavellis tankar om den formella och verkliga betydelsen inom den politiska retoriken till skillnad från myter en viktig roll. Den verkliga betydelsen kan bara utrönas inom existerande tid, rum och historia.

Den “politiska människan” är primärt en aktör som inte tänker logiskt utan drivs av “instinct, impulse” och särintresse.

Härskare och politiska eliter (också i moderna demokratier) är först och främst intresserade av att behålla sin egen makt och de egna privilegierna.

Under Machiavellis tid (men även under nyare historia) har furstar och eliter behållit makten genom “styrka och bedrägeri både direkt och indirekt. I våra dagar sker detta huvudsakligen med indirekta metoder men det finns gott om exempel på direkt användande av styrka och bedrägeri.

Alla regeringar använder ”politiska formler och myter” för att upprätthålla sin makt. I den moderna världen har åtminstone i Väst korruption begränsats men inte helt utrotats.

Alla samhällen är indelade i en “styrande elit” och de som styrs. I dagens Väst använder sig den styrande eliten av ”centrala zoner” där politisk verksamhet, ekonomi och media är koncentrerade.

Inom alla samhällen förändras den styrande elitens struktur och sammansättning. Om den styrande eliten inte förändras med den pågående utvecklingen kan den inte överleva vid makten.

Ovanstående översikt bygger på en artikel av Korab-Karpowicz, W.J., “Political Realism in International Relations”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Winter 2003 Edition), Edward N. Zalta (ed.), samt den amerikanske professorn James Burnhams bok The Machiavellians (1943) och på arbeten av en av hans främsta amerikanska uttolkare, Francis P. Sempa.

POLITISK REALISM OCH DEN KLASSISKA GEOPOLITIKEN: DEL 2 THUKYDIDES

Den äldste realisten, Tukydides, ansåg att orsaken till det Peloponnesiska kriget var den förändrade maktbalansen mellan de två block av grekiska stadsstater som existerade i det klassiska Grekland: det deliska förbundet under ledning av Aten och det peloponnesiska förbundet under ledning av Sparta. Växande atensk makt gjorde spartanerna oroliga för deras stats säkerhet och det var detta som ledde till att de gick i krig.

Realister är mestadels skeptiska i sin inställning till moralens roll i internationell politik. I Tukydides meliska dialog (5.85 – 113) i boken om det peloponnesiska kriget kan man finna ringa förståelse för etiska normer i förhållandet mellan stater. Ett exempel på detta är de händelser, som utspelades 416 f.Kr då Aten invaderade ön Melos. De atenska sändebuden erbjöd två val, total förstörelse eller kapitulation. Melos kunde inte åberopa rättvisa, utan enda möjligheten var att de tänkte på sin egen överlevnad.

Politisk realism ställs vanligen i kontrast till ett vänsterliberalt tänkande med tankegångar om internationella normer, staters självständighet och internationellt samarbete.

POLITISK REALISM OCH DEN KLASSISKA GEOPOLITIKEN: DEL 1 DEN POLITISKA REALISMEN

En betydelsefull skola inom modern utrikespolitisk forskning är den realistiska skolan som ser internationell politik främst som en maktkamp mellan stater. Världen saknar en central auktoritet, en världsregering och den är inte heller önskvärd.

Realismen inom international relations har en lång historia innan geopolitikens genombrott 1899. Bland realismens grundare finns Tukydides, Machiavelli och Hobbes. 1900-talets klassiska realism representeras främst av amerikanen Morgenthau. Den klassiska versionen har i dag i stor utsträckning ersatts av neorealism. Här kommer endast i korthet att beröras offensiv realism enligt den amerikanske professorn John J. Mearsheimer.

Realisterna inom utrikespolitiken framhäver de begränsningar som den mänskliga naturen påtvingar politik genom avsaknaden av en världsregering. Därmed blir huvudaktörerna på den internationella politiska scenen staterna där makt och säkerhet är de mest betydelsefulla komponenterna. Redan den klassiske grekiske historikern Tukydides presenterade realistiskt tänkande.

Den mänskliga naturen är utgångspunkten för realism inom utrikespolitiken. Realisterna ser människor som i grunden egoistiska i en sådan utsträckning att det egna intresset överväger i förhållande till moraliska principer.

Realister och särskilt vår tids neorealister anser att avsaknaden av regerande, i verkligheten anarki, är det som har det främsta inflytandet inom den internationella politiken.

Eftersom realisterna betraktade världen som anarkisk kom säkerhet att vara en central fråga. För att uppnå säkerhet måste staterna söka ökad makt och eftersträva maktbalans i syfte att hejda potentiella angripare.

PHILIPPINE SEA PATROLS TO CHECK ON CHINA NAVAL EXERCISES

The Philippine Daily Inquirer on March 22, 2013, reported that Philippine naval security forces are set to conduct “sovereignty patrols” in the West Philippines Sea (South China Sea) to check on possible intrusions by Chinese vessels conducting naval exercises within the country’s maritime boundaries, the Department of Foreign Affairs (DFA) said. Excerpts below:

DFA spokesman Assistant Secretary Raul Hernandez said the Philippine Navy and Philippine Coast Guard were sailing to waters in disputed areas within the Philippines’ exclusive economic zone and continental shelf to check on the presence of Chinese navy ships.

The Philippines and China are locked in a struggle over parts of the Spratlys group of islands and Panatag (Scarbourough) Shoal, which are clearly within the Philippines’ EEZ.

A fleet of Chinese vessels has reportedly deployed for drills on “actual combat” scenarios in the West Philippine Sea, the waters of which are almost wholly being claimed by China and partially claimed by the Philippines, Malaysia, Vietnam, Brunei and Taiwan.

The Philippines has a pending case for arbitration against China in the United Nations arbitral tribunal to stop Chinese incursions into Philippine-claimed parts of the West Philippine Sea.

—

China has rejected the arbitration plea but the Philippines is confident proceedings will continue even without the other party’s participation.

“Our Philippine Navy and Philippine Coast Guard [were] asked to verify [if there were] reported intrusions,” Hernandez said.

China’s state-run Xinhua news agency reported earlier this week that four Chinese warships—equipped with four helicopters and a hovercraft—deployed off southern China’s Hainan province for training exercises in the West Philippine Sea.

Xinhua said the warships would undertake training exercises that include “command post establishment, operational manoeuvering from the sea and high sea convoy missions”.

—

The Chinese naval exercises are part of China’s People’s Liberation Army’s “regular arrangement” under its annual training programme. Seven similar exercises were held last year, according to Xinhua.

CHINESE PRESIDENT XI JINPING GOES TO RUSSIA – SEEKING STRATEGIC PARTNERSHIP?

BBC News on March 22, 2013, reported on Chinese presidents first visit abroad. His first stop was Russia. Excerpts below:

Mr Xi is set to meet Russian President Vladimir Putin, with the two likely to discuss energy and investment deals.

The president said the two countries were “most important strategic partners” who spoke a “common language”.

He will also visit Tanzania, South Africa and the Republic of Congo on his tour, which continues until 30 March.

—

The choice of Moscow as Mr Xi’s first destination is seen as symbolic, and a move from China to counter the US pivot to Asia, correspondents say.

Russia is one of the world’s biggest energy producers, and China is the world’s top energy consumer. Bilateral trade is booming, reaching a record $88bn (£58bn) last year.

Beijing and Moscow have held similar positions over a number…diplomatic issues, from Iran to Syria to North Korea, and some analysts suggest the bond is likely to strengthen.

At a press conference, Mr Xi called Russia China’s “friendly neighbour”, and said that the fact that he was visiting so soon after assuming presidency was “a testimony to the great importance China places on its relations with Russia.”

“China-Russia relations have entered a new phase in which the two countries provide major development opportunities to each other,” he said.

—

China is also Africa’s largest trading partner, surpassing the United States and its traditional European partners.

—

Comment: The two largest landpowers of Eurasia may well be seeking a strategic partnership directed at the United States. No doubt China is worried about the American Asia pivot. The United States has the naval military advantage in both the Pacific Ocean and the Indian Ocean with the bases needed for control. Also the United States has a number of strategic partners to counter the Chinese policy of hegemony. These partners include Australia, Japan, South Korea, Taiwan and the Philippines to mention a few of the more important.

EXPOSING A SHADY COVER-UP IN CUBA – KILLINGS OF DISSIDENTS

Washington Times on March 21, 2013, in a commentary by Jose R. Cardenas reorted on more than 60 dignitaries and pro-democracy advocates from around the world having signed an open letter to U.N. Secretary-General Ban Ki-moon requesting that the world body conduct an investigation into the tragic deaths of Cuban dissidents Osvaldo Paya and Harold Cepero in an automobile accident in July 2012. It’s the least anyone can do. Excerpts below:

The letter was prompted by a tour of European capitals by Paya’s daughter, Rosa Maria, and the blockbuster revelations by Spanish political activist Angel Carrameo, who was with Paya and Cepero at the time of the accident. Now out of Cuba, Mr. Carrameo went public with the truth that the accident was caused by a Cuban state security vehicle that rammed the car in which they were riding, forcing it off the road into a tree. The two Europeans survived, but Paya and Cepero, sitting in the back of the car, were killed.

—

The regime’s machinations fooled no one, except the legions of Castro regime apologists who have aped the party line from the get-go: that unprompted by anything, the car that Mr. Carrameo was driving spun out of control on a lonely country road.

Mr. Carrameo was convicted by a Cuban court of “vehicular homicide” and sentenced to four years in prison. After witnessing the abuse heaped on Paya’s daughter in Europe by pro-Castro mobs, Mr. Carrameo said he finally decided to speak out, despite death threats and the “nightmare” that his life had become. He said he “could not hide the truth any more” because “the most important thing for me is that the Paya family always has defended my innocence, when they are the most injured by this tragedy.”

Mr. Carrameo’s testimony once on free soil is a dismal reminder of the Cold War, in which he recounts a Kafkaesque nightmare of druggings and intimidation by Cuban authorities to ensure his complicity in this Big Lie that he was responsible for the deaths of Paya and Cepero.

—

Mr. Carrameo, who said he still suffers from memory lapses owing to the unknown drugs he was given by the Cuban authorities, said he thought going along with the charade was his best chance of getting out of Cuba— which, ultimately, proved to be the case.

Given the United Nations‘ historical indulgence of the Castro regime, it is not likely that it would ever conduct any investigation of the Paya affair, which is a tragedy in itself.

—

Sadly, it is more likely that the deaths of Paya and Cepero at the hands of Cuban state security will be quietly swept under the carpet. That’s because their deaths are mortal threats to the current propaganda campaign that Cuba under Raul Castro is “reforming,” and that the United States should normalize relations with the country as a result.

—

Jose R. Cardenas was acting assistant administrator for Latin America at the U.S. Agency for International Development in the George W. Bush administration and is an associate with Vision Americas.