VARFÖR UTEBLEV UPPGÖRELSEN MED KOMMUNISMEN I SVERIGE EFTER BERLINMURENS FALL?

I mars 2017 publicerades en betydelsefull svensk akademisk avhandling : ”Det omstridda arvet – Den kommunistiska erfarenheten i dansk och svensk historiekultur” av Valter Lundell (Lunds universitet). Författaren tar där bland annat upp en väsentlig fråga, nämligen den socialdemokratiska åsiktselitens och vänstermedias framgångsrika försvar för kommunismen. I svensk historiekultur har nazism och kommunism helt olika ställning. Sverige har inte med någon större entusiasm stött EU:s beslut att göra dagen för undertecknande av Molotov-Ribbentrop-pakten till minnesdag för kommunismens och nazismens offer. Nedan några utdrag ur Lundells avhandling:

—

Det [fanns] en idé [om kommunismen] inom socialdemokratin och den påverkade den riktning svensk utrikespolitik fick under kalla kriget. När det året efter inrättandet av Levande historia och lanserandet av upplysningskampanjen om förintelsen av moderaterna föreslogs en motsvarande kampanj om kommunismen, tillbakavisades en sådan av den socialdemokratiska vice statsministern Lena Hjelm-Wallén. Hon tog i en intervju något senare vidare avstånd från en jämförelse mellan nazism och kommunism med motiveringen att det bakom kommunismens offer inte låg någon intention. [Detta] uttalande kan tolkas som en uppfattning om sovjetterrorn som något mindre ont än vad som hände under nazismen, eftersom denna terror ses som ”en oavsiktlig följd av en i grunden god kommunistisk idé”.

—

Kristian Gerner har skrivit om denna …idés avgörande påverkan på svensk socialdemokrati, vilket han menar ledde till vanföreställningar om Sovjetunionen och andra kommunistiska stater och hade långtgående konsekvenser för svensk utrikespolitik under kalla kriget. Kim Salomon tar också fasta på denna idés räckvidd, då han i en text om den kommunistiska utopin och med referenser till debatten i Danmark och Sverige hävdar att det finns en allmän uppfattning om kommunismens goda intentioner, ”forankret i et liberalt og socialdemokratisk establishment”. Om kommunismen är en god idé, finns det rimligtvis inga kommunistiska förövare och heller ingen anledning att reflektera över skuld och uppgörelse. Inte minst har denna inställning varit förhärskande hos kommunisterna.

—

En … anledning till en bristande uppgörelse skulle [också]kunna vara att bärande delar i det moderna projektet i Sverige, i det svenska välfärdssystemet eller i det som med en samlingsbeteckning brukar kallas den svenska modellen eller folkhemmet, helt enkelt hör till samma föreställningssfär som kommunismen. Det har handlat om en upplysningsbaserad övertygelse att med rationella, vetenskapliga metoder uppifrån styra samhällsutvecklingen genom högt skattetryck för att kunna fördela resurserna och på så sätt garantera medborgarna frihet, jämlikhet och trygghet. Många av 1990-talets debatter associerade förvisso denna rationella välfärdsstats verkliga eller påstådda skuggsidor med idéer ur den nazistiska föreställningsvärlden, men då var det samtidigt tydligt att det handlade om vad som uppfattades som det potentiellt onda i folkhemmet. Mycket av det som förknippas med folkhemmet betraktas nog ändå som något gott, såsom välfärd och jämlikhet. Om kommunismen nu betraktas som en god idé just på grund av det som gör att folkhemmet betraktas som gott, skulle det kunna förklara motståndet mot en grundlig uppgörelse med kommunismen; det skulle nämligen innebära en omprövning av grundvalarna för det egna samhället.

—

En [annan] anledning till utebliven uppgörelse [med kommunismen] skulle kunna vara det svenska utanförskapet, att Sverige som alliansfritt och neutralt land stod utanför 1900-talets krig och massvåld. Det förklarar emellertid inte varför Sverige skulle ta på sig så stor skuld för nazismen och förintelsen…Kristian Gerner har för kommunismens vidkommande lyft fram några sådana konsekvenser, då han bland annat har pekat på hur den inflytelserika socialdemokratiska omvärldsanalysen förmedlade en skev och idylliserande bild av sovjetkommunismen, vilket både påverkade många svenskars uppfattning om kommunismen och ledde till att de förtryckta människor i sovjetblocket som kämpade för bättre villkor fick mindre stöd. Aryo Makko har visat att Sverige, trots sitt rykte som stormaktskritiker och förkämpe för utsatta folks rättigheter, verkade passivt i frågan om mänskliga rättigheter i östblocket under den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) 1973–75, vilken resulterade i Helsingforsdeklarationen, som har förts fram som en viktig orsak till kommunismens och Sovjetimperiets sammanbrott. Anledningen till oviljan att driva frågan om rättigheter för människor i öst ska ha varit att man inte ville ”pressa Sovjet för mycket kring dessa frågor”…Det går alltså att peka på att högt uppsatta politiker liksom diverse inflytelserika opinionsbildare, även utanför kommunisternas krets, på olika sätt legitimerade de kommunistiska diktaturerna i öst. Att kommunisterna i Sverige legitimerade regimerna är kanske inte så förvånande, inte heller att det främst är mot dessa som krav har riktats på uppgörelse. Kommunisterna har haft säte i svenska riksdagen och kunnat påverka uppfattningen om de kommunistiska regimerna.

—

DEN SVENSKA KYRKAN SOM VÄNSTERPROJEKT

Ann Heberlein recenserade nyligen på internet idéhistorikern Johan Sundeens bok ”68-kyrkan : svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989” (2017). Hon tycker att boken borde vara obligatorisk läsning för alla som undrar över varför det går utför för Svenska kyrkan. De borde också läsa Bernard Smiths ”Lögnens evangelium – Kyrkornas världsråd och politiken” (Pro Veritate, Uppsala, 1979). Världsrådet roll är viktig i förvandlingen av den före detta statskyrkan i Sverige från en lutheranismens fasta klippa till i det närmaste representant för den ateistiska, antikristliga världskommunismen (från 1960-talet till 1989). Under 68-vänsterns härjningar i vårt land inleddes ”den långa marschen” mot makten över Svenska kyrkan. Nedan några citat ur Heberleins recension:

—

Kanske ser vi konsekvensen av den långa marschen allra tydligast inom just Svenska Kyrkan? Den politisering som präglar svenska kyrkan och tar sig uttryck i politiska utspel från biskopar och ärkebiskop, återkommande upprop i politiska frågor samt märkliga interreligiösa samarbeten saknar motstycke. Dock har resultatet sannolikt inte blivit det förväntade – antalet medlemmar som lämnar kyrkan var av historiska siffror 2016 och fortsätter i oförminskad takt.

—

Efter murens fall och massakern på Himmelska Fridens torg rannsakade en del av den kristna 68-vänstern tidigare ställningstaganden – men tillräckligt många valde att fortsätta att tro på att Marx var svaret på alla böner.

—

Per Frostin, [professor i Lund och övertygad marxist], beskrivs av Sundeen som en av de mest tongivande teologerna/aktivisterna i Svenska kyrkan, jämte Martin Lind, KG Hammar och Carl-Henrik Grenholm. De började som ”gerillapräster” och nådde ända fram till professorsstolar – Grenholm i Uppsala och Frostin i Lund – och biskopsstolar. Både Lind och Grenholm uppger att Världskyrkomötet i Uppsala var avgörande för deras framtida gärning i kyrka och akademi…68-kyrkans avantgarde trodde inte bara på kristendomen, utan på marxismen, skriver Sundeen. Av detta följde ett engagemang för proletariatet, stöd till revolutionära gerillatrupper och uppslutning bakom marxist-leninistiska stater i tredje världen. De drog sig alltså inte för att stötta och därmed skänka legitimitet åt totalitära samhällsprojekt.

TYSKA SPD OCH BLOCKET PARIS-BERLIN-MOSKVA

Tyskland drabbades på slutet av 1990-talet av en socialdemokratisk kansler vid namn Gerhard Schröder. Denne försökte bygga upp en slags motvikt mot Förenta Staterna. Med Frankrike inom EU ville han skapa ett politiskt block som samarbete med Ryssland. När Putin fyllde 70 år (2014) var Schröder i Moskva. Det var då omfamningar i rysk stil mellan kanslern och ledaren i Kreml. Den förre kanslern betraktar den ryske självhärskaren som ”en fullblodsdemokrat”.

År 2014 var den pensionerade tyske kanslern styrelseordförande i gasbolaget Nord Stream, som kontrolleras av ryska Gasprom. Arvodet lär då ha varit 250 000 euro. Det ryska gasledningsprojektet i Östersjön berör i högsta grad Sverige och Finland.

Efter den ryska ockupationen av Krim och angreppet på östra Ukraina finns det anledning att inför det tyska valet 2017 varna för SPD:s utrikespolitiska arv: vänskapen med Putins regim.

Det finns inom EU en rad krafter som ser ner på Ukraina som självständig stat. En sådan åsikt ligger nära den ryska uppfattningen om Ukraina som en del av Ryssland. I ett kraftigt försvagat EU med ökande kritik från en rad medlemmar i unionen är det betydelsefullt med fortsatt borgerligt styre i Berlin. Drömmen om EU med Ryssland som partner mot USA har kraschat. Idag utgör Ryssland, Kina och Iran/Persien allvarliga hot mot Väst. Mer än någonsin behövs nu ett nära samarbete över Atlanten. Brexit gör det troligt att Storbritannien i allt större utsträckning närmar sig USA.

Den nuvarande ryska geopolitiska doktrinen går ut på att återställa det ryska inflytandet i Europa samtidigt som man i Kreml söker ett närmare samarbete med Kina och Iran. Man bör i de europeiska huvudstäderna betänka Putins varning från 2005: ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”.

Den amerikanske klassiske geopolitikern och Yaleprofessorn Nicholas Spykman varnade för koalitioner på världsön (Europa och Asien) som kunde utmana västligt inflytande. Särskilt viktigt var det att Väst engagerade sig inom randområdet. Både Kina och Mellanöstern med Iran ligger i randområdet runt världsön. Den ökande ryska aktiviteten i randområdesstaten Syrien är ett tecken på att Ryssland nu öppet börjar utmana Väst i det betydelsefulla område som sträcker sig från Sverige i norra Europa via Mellanöstern, Indien, Sydöstasien till Kina/Nordkorea.

Den ryska strävan till ökat inflytande på världsön har nyligen (2016) behandlats i boken ”The Russian Project of Eurasian Integration: Geopolitical Prospects” av Nataliya A. Vasileyeva and Maria L. Lagutina (Lexington Books). I boken presenteras bland annat Moskvas syn på en euroasiatisk ekonomisk union som en del av rysk politik i vad den klassiske brittiske politikern Halford Mackinder på 1900-talet betecknade som hjärtlandet. Boken förtjänar att uppmärksammas i Sverige, som har ett utsatt geopolitiskt läge när Ryssland nu söker återuppbygga sitt imperium i Europa.

REAGAN’S STRATEGIC DEFENSE INITIATIVE – 34 YEARS LATER A REALITY

Washington Times on March 20, 2017 published a commentary by Ed Feulner on President Ronald Reagan’s Strategic Defense Initiative. Reagan had in March 1983 said it was an initiative that would change history. So it has, argues Mr. Feulner. Excerpts below:

His speech [on March 23, 1983] introduced Americans and the world to SDI, a comprehensive, layered ballistic missile-defense program designed to protect the United States and its allies from a threat that had bedeviled it for more than 20 years. It marked a true turning point in our adversarial relationship with the Soviet Union.

The Heritage Foundation was privileged to lay the visionary groundwork that led to Reagan’s historic announcement. The year before the president’s SDI address, the Foundation published its first missile-defense study, “High Frontier: A New National Strategy.” The study proposed a comprehensive system, including laser weapons capable of intercepting Soviet missiles as they were launched or while they traveled in space toward the United States.

—

At that point, most of the country’s policymaking elite considered Mutual Assured Destruction (MAD, appropriately enough) an acceptable policy to deter the Soviet Union.

Most policymakers believed MAD was enough to ensure the Soviet Union would never attack, and that any missile defenses could upset the delicate balance of assured destruction.

—

President Reagan was skeptical of the MAD doctrine.

—

Adversaries and potential adversaries have chosen to exploit U.S. vulnerability and invested heavily in ballistic missiles, as well as programs researching and developing lethal payloads for them. As Heritage has continued to emphasize, the threat from ballistic missiles is only 33 minutes away.

Building on President Reagan’s legacy, the United States slowly woke to the ballistic-missile threat, withdrew from the Anti-Ballistic Missile Treaty that prohibited missile-defense deployments in 2002, and started an initial missile-defense program designed to protect the country, forward-deployed troops and allies from primarily Iranian and North Korean ballistic missiles.

—

…a lot more work remains to be done, especially since the program was hampered at times by the Obama administration. The new administration must invest in space-based missile-defense interceptors, as envisioned under SDI. We must develop and deploy directed-energy weapons, building on the research and development legacy of the SDI program.

Thirty-four years ago, Ronald Reagan described a visionary goal to help secure our country. Now we must build on his vision…

Ed Feulner is founder of the Heritage Foundation (heritage.org).